Det är numera uppenbart för gemene man att Svenska kyrkan brottas med sin identitet. Det är en naturlig utveckling. Svenska kyrkan kan inte längre vara statskyrka eftersom folket genom Sveriges riksdag ändrat sin grundlag. Förr hette det att "all makt utgår från Gud" och nu heter det att "all makt utgår från folket". Det är minst sagt en stor förändring som för många kristna bereder stora svårigheter eftersom de inte tror på förändringen.
Biskop Sven Thidevall var mycket klarsynt när det gällde Svenska kyrkans förändrade situation. Han menade att Svenska kyrkan måste bestämma sig för om den ska anpassa sig till tiden, förvalta traditionen eller utföra sitt av Gud givna uppdrag. Utan att direkt spela ut dessa tre mot varandra ville han ändå att uppdraget skulle vara överordnat. Jag tror att vi är ganska många inom Svenska kyrkan som håller med.
Tyvärr verkar inte kyrkomötet och dess kansli Kyrkans hus i Uppsala med sina hundratals anställda vilja detsamma. Ärkebiskopen säger i en för övrigt utmärkt intervju i SvD att Svenska kyrkan inte är en koncern och inte har en koncernorganisation. Men faktum är att den så kallade rikskyrkan alltmer liknar just en koncern. Det går att anföra många exempel.
Vi skulle kunna ta handhavandet av dokumentet Guds vägar som ett exempel. Dokumentet som talar mot ersättningsteologi och antisemitism bara försvann. Jag har inte sett att det tryckts och därför inte heller att det distribuerats till församlingarna för studier. Istället trycks häften och böcker av ersättningsteologen Mitri Raheb, distribueras och anbefalls för studier.
Det finns naturligtvis ett samspel mellan de politiska partierna och Kyrkans hus. Jag kan inte se eller visa det men jag är inte så dum att jag inte begriper. Dag Sandahl kan däremot både se och visa det. Det händer att han på sin blogg skriver om det. Det kan finnas flera skäl till att makten inte lyssnar på sina kritiker men dessa torde kunna inordnas under Parkinson lag. Det var mig ett okänt begrepp tills jag mötte det i en kommentar på Dags blogg. Den som vill kan läsa om lagen genom att klicka här. Ett exempel på denna lag kan vara att de som har tagit makten använder den för att stärka sin makt. Så kan det gå när makten inte längre utgår från Gud utan från folket. Jag tycker det är skrämmande att se hur Svenska kyrkan förvandlas till en koncern.
Marie Gustafsson skrev en tänkvärd debattartikel i Kyrkans Tidning 7/15 under rubriken Kvalitetssäkra kyrkokansliets arbete. Hon hävdar, också det i paritet mef Parkinsons lag att
kyrkokansliet inte lyssnar på sina kritiker utan istället tillrättalägger. Att kyrkokansliet mästrar oss övriga är en grav anklagelse. Som exempel anger Gustafsson handhavandet av en ny Kyrkohandbok. Jag citerar: "Att kyrkokansliet är helt oförmöget att handskas mef ett så viktigt område som musiken vet nu inte bara hela kyrkan utan större delen av landets kulturintresserade."
Det som får mig att backa är det enkla faktum att "vattnet alltid rinnet neråt". Det är en tidsfråga innan koncernbeteendet rinner ner i stift och pastorat, helt i linje med Parkinsons lag. Men det är inte alla prästvigda som bejakar utvecklingen inom koncernen Svenska kyrkan.
Biskop Sven Thidevall var mycket klarsynt när det gällde Svenska kyrkans förändrade situation. Han menade att Svenska kyrkan måste bestämma sig för om den ska anpassa sig till tiden, förvalta traditionen eller utföra sitt av Gud givna uppdrag. Utan att direkt spela ut dessa tre mot varandra ville han ändå att uppdraget skulle vara överordnat. Jag tror att vi är ganska många inom Svenska kyrkan som håller med.
Tyvärr verkar inte kyrkomötet och dess kansli Kyrkans hus i Uppsala med sina hundratals anställda vilja detsamma. Ärkebiskopen säger i en för övrigt utmärkt intervju i SvD att Svenska kyrkan inte är en koncern och inte har en koncernorganisation. Men faktum är att den så kallade rikskyrkan alltmer liknar just en koncern. Det går att anföra många exempel.
Vi skulle kunna ta handhavandet av dokumentet Guds vägar som ett exempel. Dokumentet som talar mot ersättningsteologi och antisemitism bara försvann. Jag har inte sett att det tryckts och därför inte heller att det distribuerats till församlingarna för studier. Istället trycks häften och böcker av ersättningsteologen Mitri Raheb, distribueras och anbefalls för studier.
Det finns naturligtvis ett samspel mellan de politiska partierna och Kyrkans hus. Jag kan inte se eller visa det men jag är inte så dum att jag inte begriper. Dag Sandahl kan däremot både se och visa det. Det händer att han på sin blogg skriver om det. Det kan finnas flera skäl till att makten inte lyssnar på sina kritiker men dessa torde kunna inordnas under Parkinson lag. Det var mig ett okänt begrepp tills jag mötte det i en kommentar på Dags blogg. Den som vill kan läsa om lagen genom att klicka här. Ett exempel på denna lag kan vara att de som har tagit makten använder den för att stärka sin makt. Så kan det gå när makten inte längre utgår från Gud utan från folket. Jag tycker det är skrämmande att se hur Svenska kyrkan förvandlas till en koncern.
Marie Gustafsson skrev en tänkvärd debattartikel i Kyrkans Tidning 7/15 under rubriken Kvalitetssäkra kyrkokansliets arbete. Hon hävdar, också det i paritet mef Parkinsons lag att
kyrkokansliet inte lyssnar på sina kritiker utan istället tillrättalägger. Att kyrkokansliet mästrar oss övriga är en grav anklagelse. Som exempel anger Gustafsson handhavandet av en ny Kyrkohandbok. Jag citerar: "Att kyrkokansliet är helt oförmöget att handskas mef ett så viktigt område som musiken vet nu inte bara hela kyrkan utan större delen av landets kulturintresserade."
Det som får mig att backa är det enkla faktum att "vattnet alltid rinnet neråt". Det är en tidsfråga innan koncernbeteendet rinner ner i stift och pastorat, helt i linje med Parkinsons lag. Men det är inte alla prästvigda som bejakar utvecklingen inom koncernen Svenska kyrkan.
