Äktenskapet, mellan man och kvinna är bäst att tillägga, ska hållas i ära, tycker aposteln Paulus och jag med honom.
Igår kom så Kyrkans Tidning med närmast ett temanummer om äktenskapet. Det har tydligen kommit ny statistik. Den visar att endast en tredjedel, cirka 30%, av alla par som gifte sig 2014 gjorde det i Svenska kyrkan. På 15 år har antalet vigslar inom Svenska kyrkan halverats.
Men till detta ska också läggas ytterligare två intressanta nyheter. Den första att mer än var fjärde präst vill slopa vigselrätten. De flesta menar nog att det är dags att skilja juridik och gudstjänst åt. Det är två olika moment, ett civilrättsligt och ett kyrkligt. Det är klart att jag förstår att de två gick att kombinera när vi hade en statskyrka och att folkkyrkokramarna fortsatt vill ha det så. Men jag förstår också att vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder och att nuvarande ordning fullständigt undergräver kyrkans trovärdighet. Ja, tillsammans med mycket annat förstås. Präster som inser detta är en växande skara, förmodligen redan nu långt fler än 25%.
Den andra nyheten, för mig ett rent avslöjande, står ledarskribenten och prästen Karin Johanneson för. Det var hon som nästan blev biskop i Västerås. Hon är också lektor i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet. Klart skärpt alltså. Hon lanserar vad som nu måste komma, nämligen en helhetssyn på samlevnaden. Det heter i vigselordningen att äktenskapet är välsignat av Gud. Men, frågar hon, betyder det att de 40% av Sveriges befolkning som inte lever i äktenskap inte heller är välsignade av Gud? Det heter i vigselgudstjänsten att äkta makar ska bidra till ett gott samhälle. Men det ska väl alla andra också göra? Vidare sägs att de som gifter sig visar att de älskar varandra och vill leva tills döden skiljer oss åt. Men vill inte samboparen också det?
Den fortsatta diskussionen kan vad jag förstår bara mynna ut i ett: Det går lika bra utan äktenskap. För vem kan eller vill säga något annat? Jag lämnar här Kyrkans Tidning och går över till Svenska kyrkans bekännelse. Hur lär Svenska kyrkan? För kyrkan lär väl något annat, eller ...
Det får bli nästa blogg.
Igår kom så Kyrkans Tidning med närmast ett temanummer om äktenskapet. Det har tydligen kommit ny statistik. Den visar att endast en tredjedel, cirka 30%, av alla par som gifte sig 2014 gjorde det i Svenska kyrkan. På 15 år har antalet vigslar inom Svenska kyrkan halverats.
Men till detta ska också läggas ytterligare två intressanta nyheter. Den första att mer än var fjärde präst vill slopa vigselrätten. De flesta menar nog att det är dags att skilja juridik och gudstjänst åt. Det är två olika moment, ett civilrättsligt och ett kyrkligt. Det är klart att jag förstår att de två gick att kombinera när vi hade en statskyrka och att folkkyrkokramarna fortsatt vill ha det så. Men jag förstår också att vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder och att nuvarande ordning fullständigt undergräver kyrkans trovärdighet. Ja, tillsammans med mycket annat förstås. Präster som inser detta är en växande skara, förmodligen redan nu långt fler än 25%.
Den andra nyheten, för mig ett rent avslöjande, står ledarskribenten och prästen Karin Johanneson för. Det var hon som nästan blev biskop i Västerås. Hon är också lektor i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet. Klart skärpt alltså. Hon lanserar vad som nu måste komma, nämligen en helhetssyn på samlevnaden. Det heter i vigselordningen att äktenskapet är välsignat av Gud. Men, frågar hon, betyder det att de 40% av Sveriges befolkning som inte lever i äktenskap inte heller är välsignade av Gud? Det heter i vigselgudstjänsten att äkta makar ska bidra till ett gott samhälle. Men det ska väl alla andra också göra? Vidare sägs att de som gifter sig visar att de älskar varandra och vill leva tills döden skiljer oss åt. Men vill inte samboparen också det?
Den fortsatta diskussionen kan vad jag förstår bara mynna ut i ett: Det går lika bra utan äktenskap. För vem kan eller vill säga något annat? Jag lämnar här Kyrkans Tidning och går över till Svenska kyrkans bekännelse. Hur lär Svenska kyrkan? För kyrkan lär väl något annat, eller ...
Det får bli nästa blogg.