Torbjörn Lindahl är en av de trevligaste kollegor jag har. Det beror inte bara på att vi ligger teologiskt nära varandra utan än mer på hans vänliga person.
Den generation vi tillhör var i regel ganska kristna om uttrycket tillåts. Även om Torbjörn och jag aldrig tillhörde samma teologgrupp under våra studier samtalade vi sannolikt om samma ämnen. Teologer emellan talade vi om Bibelns vikt efter att boken Bibelsyn och bibelbruk just kommit ut och blivit kurslitteratur. Synen på Bibeln som Helig Skrift var ifrågasatt och vi häpnade. Hur kan vi som blivande präster ens ta en sådan diskussion i vår mun? Bibeln är ju det vittnesbörd på vilken kyrkan bygger? Vi kunde då konstatera att utbildningen vid Uppsala Universitet inte är en kristen sådan och istället försökte vi tala om bruket av den Heliga Skrift. Skriften ska väl inte bara brukas i gudstjänsten? Vi borde som blivande präster också ägna oss åt personlig läsning och fördjupad läsning. Därom var vi rörande överens, så överens att det kom att följa oss genom livet.
Vi gjorde naturligtvis också vad vi kunde för att försöka vi bli sanna präster? Kan vem som helst vara präst? Vid den här tiden gick det rykten om att Arbetsförmedlingen rekommenderade långtidsarbetslösa att utbilda sig till präster. Där kan ni få jobb, sades det. Var det sant? Förmodligen.
Jag minns också att vi ifrågasatte om vi verkligen på Guds uppdrag kunde viga frånskilda människor till nya äktenskap. Några av de mer liberala, som inte tyckte det var så noga med Skriften, menade att människor kunde få förlåtelsen för att sedan gå in i nya äktenskap. Jag tyckte det verkade synnerligen ologiskt, präglat av lättsinne mot Skriften, tidspräglat och fyllt av människofruktan. Det är en sak att äktenskap havererar och en sak vad Skriften säger. Om Skriften inte längre kan vara kyrkans källa och norm vad ska vi då läsa och stödja oss mot? Visserligen behöver Bibeln läsas och tolkas i den kristna gemenskapen men dess ord kan inte tolkas till oigenkännlighet än mindre avfärdas.
Tyvärr måste jag meddela att vi inte fick hjälp av kyrkan med våra frågor. Jag kan inte minnas någon enda prästsamling som handlat om dessa grundläggande frågor. De har inte behandlats. Länge sades det att frågorna var gamla, inte behövde diskuteras och att det kan man ha olika uppfattningar om. När vi längre fram protesterade tystades vi med orden att vi måste respektera andras åsikter. Nu får ni vara tysta!
Det blev också riktigt tyst. Ingen kunde ta upp det grundläggande utan att avfärdas som bokstavstroende, kvinnoprästmotståndare, fundamentalist eller som allmänt mindre vetande. Det hade det goda med sig att vi tvingades själva söka oss till källorna. Jag studerade Bibeln noggrannare än tidigare med det resultatet att jag fann - Bibelns svar så klart. Det har stärkt vår övertygelse men inte gjort det lättare för oss. Och nu går vi in i nästa fas . Den som går från misstänkliggörande och förtal till åsiktsregistrering och förföljelse.
Ja, så kan jag uppfatta nästan 40 år som präst i Svenska kyrkan. Det är inte omöjligt att den vänlige kollegan Torbjörn känner igen sig i det ovan sagda.
Den generation vi tillhör var i regel ganska kristna om uttrycket tillåts. Även om Torbjörn och jag aldrig tillhörde samma teologgrupp under våra studier samtalade vi sannolikt om samma ämnen. Teologer emellan talade vi om Bibelns vikt efter att boken Bibelsyn och bibelbruk just kommit ut och blivit kurslitteratur. Synen på Bibeln som Helig Skrift var ifrågasatt och vi häpnade. Hur kan vi som blivande präster ens ta en sådan diskussion i vår mun? Bibeln är ju det vittnesbörd på vilken kyrkan bygger? Vi kunde då konstatera att utbildningen vid Uppsala Universitet inte är en kristen sådan och istället försökte vi tala om bruket av den Heliga Skrift. Skriften ska väl inte bara brukas i gudstjänsten? Vi borde som blivande präster också ägna oss åt personlig läsning och fördjupad läsning. Därom var vi rörande överens, så överens att det kom att följa oss genom livet.
Vi gjorde naturligtvis också vad vi kunde för att försöka vi bli sanna präster? Kan vem som helst vara präst? Vid den här tiden gick det rykten om att Arbetsförmedlingen rekommenderade långtidsarbetslösa att utbilda sig till präster. Där kan ni få jobb, sades det. Var det sant? Förmodligen.
Jag minns också att vi ifrågasatte om vi verkligen på Guds uppdrag kunde viga frånskilda människor till nya äktenskap. Några av de mer liberala, som inte tyckte det var så noga med Skriften, menade att människor kunde få förlåtelsen för att sedan gå in i nya äktenskap. Jag tyckte det verkade synnerligen ologiskt, präglat av lättsinne mot Skriften, tidspräglat och fyllt av människofruktan. Det är en sak att äktenskap havererar och en sak vad Skriften säger. Om Skriften inte längre kan vara kyrkans källa och norm vad ska vi då läsa och stödja oss mot? Visserligen behöver Bibeln läsas och tolkas i den kristna gemenskapen men dess ord kan inte tolkas till oigenkännlighet än mindre avfärdas.
Tyvärr måste jag meddela att vi inte fick hjälp av kyrkan med våra frågor. Jag kan inte minnas någon enda prästsamling som handlat om dessa grundläggande frågor. De har inte behandlats. Länge sades det att frågorna var gamla, inte behövde diskuteras och att det kan man ha olika uppfattningar om. När vi längre fram protesterade tystades vi med orden att vi måste respektera andras åsikter. Nu får ni vara tysta!
Det blev också riktigt tyst. Ingen kunde ta upp det grundläggande utan att avfärdas som bokstavstroende, kvinnoprästmotståndare, fundamentalist eller som allmänt mindre vetande. Det hade det goda med sig att vi tvingades själva söka oss till källorna. Jag studerade Bibeln noggrannare än tidigare med det resultatet att jag fann - Bibelns svar så klart. Det har stärkt vår övertygelse men inte gjort det lättare för oss. Och nu går vi in i nästa fas . Den som går från misstänkliggörande och förtal till åsiktsregistrering och förföljelse.
Ja, så kan jag uppfatta nästan 40 år som präst i Svenska kyrkan. Det är inte omöjligt att den vänlige kollegan Torbjörn känner igen sig i det ovan sagda.