Det finns ett litet häfte, 87 sidor, med titeln The Church - Maintained in Truth, a theological meditation. Det är författat av f.d. professorn Hans Küng och översatt från tyskan till engelska. Det kom ut redan 1979 och användes av Vatikanen mot Küng som ett bevis för att han övergett den romerska läran om kyrkan. Han tvingades därmed att lämna sin tjänst i Tübingen. 1980 kom häftet ut men under rubriken Why I remain a Catholic. Det var rubriken på ett tillägg han gjort till häftet.
Jag fick häftet i tron att jag beställt boken The Church. Vad jag tror måste jag fått fel. Hur som helst har jag läst häftet. Det är en meditation över kyrkan som gemenskap, grekiska koinonia. Küng talar om en gemenskap som trots sina fel och brister består på grund av Guds nåd. Plötsligt får jag bilden av det sanna Vinträdet för ögonen, förmodligen eftersom den är predikotext imorgon. Jesus talar om hur Gud ansar grenarna för att de ska bära mer frukt.
Det är Gud som bevarar kyrkan, församlingen och gemenskapen i sig. Kyrkan bevarar inte sig själv, skriver Küng. Det är den helige Ande som ger liv såsom han vill, inte därför att kyrkomötet bestämt så. Därför behöver vi be, inte bara Kom helige Ande, utan också Förbli hos oss helige Ande.
Küng är tydlig med att förblivandet mer är fråga om liv än om dogmer, mer om levande gemenskaper än om institutioner. Institutions have no heart, skriver han och jag nickar förstående. Sedan överraskar Küng genom att säga att sann gemenskap med Gud kan finnas också hos heretiker. Återigen blir sanningen snarare uppenbar i den lilla gemenskapen än i hierarkier och teologier. Det är allvarligt, fortsätter Küng, med fel, brister och försyndelser inom kyrkan, men de utgör aldrig ett hot mot den mindre gemenskap som lever i Kristus.
Küng ger mig tre kriterier för att jag ska kunna bedöma vad som är sant. Det första är att budskapet måste stämma överens med Jesu budskap. Det är hans budskap som ska föras vidare. För det andra är det just gemenskapen som är bärare av och lever budskapet. Det är i gemenskapen det blir synligt. Och för det tredje anger Küng traditionen som kriterium. Traditionen fyllet samma funktion som kölen på en båt.
Det är vidare intressant och tänkvärt att läsa om hur påven inte i första ska ska betraktas som ställföreträdare för Kristus eller Petrus, utan mer som innehavare av den tjänst de hade.
När Küng sedan ser in i framtiden ser han nödvändigheten av ekumeniskt samförstånd. Det tror jag gäller såväl globalt som lokalt, kanske särskilt i det lokala. Det är där vi kan se en kyrka som förbliver.
Jag fick häftet i tron att jag beställt boken The Church. Vad jag tror måste jag fått fel. Hur som helst har jag läst häftet. Det är en meditation över kyrkan som gemenskap, grekiska koinonia. Küng talar om en gemenskap som trots sina fel och brister består på grund av Guds nåd. Plötsligt får jag bilden av det sanna Vinträdet för ögonen, förmodligen eftersom den är predikotext imorgon. Jesus talar om hur Gud ansar grenarna för att de ska bära mer frukt.
Det är Gud som bevarar kyrkan, församlingen och gemenskapen i sig. Kyrkan bevarar inte sig själv, skriver Küng. Det är den helige Ande som ger liv såsom han vill, inte därför att kyrkomötet bestämt så. Därför behöver vi be, inte bara Kom helige Ande, utan också Förbli hos oss helige Ande.
Küng är tydlig med att förblivandet mer är fråga om liv än om dogmer, mer om levande gemenskaper än om institutioner. Institutions have no heart, skriver han och jag nickar förstående. Sedan överraskar Küng genom att säga att sann gemenskap med Gud kan finnas också hos heretiker. Återigen blir sanningen snarare uppenbar i den lilla gemenskapen än i hierarkier och teologier. Det är allvarligt, fortsätter Küng, med fel, brister och försyndelser inom kyrkan, men de utgör aldrig ett hot mot den mindre gemenskap som lever i Kristus.
Küng ger mig tre kriterier för att jag ska kunna bedöma vad som är sant. Det första är att budskapet måste stämma överens med Jesu budskap. Det är hans budskap som ska föras vidare. För det andra är det just gemenskapen som är bärare av och lever budskapet. Det är i gemenskapen det blir synligt. Och för det tredje anger Küng traditionen som kriterium. Traditionen fyllet samma funktion som kölen på en båt.
Det är vidare intressant och tänkvärt att läsa om hur påven inte i första ska ska betraktas som ställföreträdare för Kristus eller Petrus, utan mer som innehavare av den tjänst de hade.
När Küng sedan ser in i framtiden ser han nödvändigheten av ekumeniskt samförstånd. Det tror jag gäller såväl globalt som lokalt, kanske särskilt i det lokala. Det är där vi kan se en kyrka som förbliver.