Idag har vi i vanlig ordning firat högmässa. Vår nye komminister Erling Resare predikade och gjorde det bra. Tänk att man ska behöva skriva så, men det är tyvärr ett faktum att det inte är självklart med goda predikningar. Erling jämförde dagens evangelium, Matt 25, med det österländska tänkandet om karma. Om nepaleserna stoppar in goda gärningar ger det goda resultat, negativa gärningar ger dåliga resultat, vilket påverkar vårt nästa liv. Sedan konstaterade han att just så tänker många svenskar. Och kristna sådana också vill jag tillägga. Dagens evangelietext kan förstås så och tyvärr utläggas så också. Men, fortsatte Erling, om det än är sant, någon sanning kan det ligga i det, så bryter den Treenige Guden det mönstret genom nåden! Vilket underbart budskap mot en svår bakgrund. Nåden och sanningen i Jesus Kristus är grunden för den allmänneliga kyrkan.
Eftersom jag själv inte celebrerade, det gjorde kyrkoherfen Pär-Magnus Möller, utan bara assisterade, kunde mina tankar gå i lite andra banor än annars. Jag kunde i högmässan känna igen den allmänneliga kyrkan. Där fanns en församling, om än tillfällig, Ordet var närvarande, Kristi ämbete representerat och eukaristin i centrum. Dessutom stämde vi in i den apostoliska trosbekännelsen. Och just där blev det tydligt: "Vi tro ock på den helige Ande, en, helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse och ett evigt liv."
Kyrkan ovan är den allmänneliga, det vill säga den katolska. Det är den vi sätter vår lit till. Kyrkans identitet är att hon är katolsk. Ordet, som är latin, är sammansatt av kata- och holos. Det betyder i enlighet med helheten. Vi skulle snarare säga allomfattande, universell eller allmän. I trosbekännelsen har detta ord översatts till "allmännelig". Jag tycker nog det börjar bli dags att återta det rätta ordet, latin catholicus, och återge det rätt med en "katolsk" kyrka. Det inte bara finns en katolsk kyrka utan det är också den vi tror på.
Jag vill inte nöja mig med en mindre kyrka. Det räcker inte med en institution som fördelat landets territorium. Jag låter mig inte sorteras in som en siffra i den kyrkliga statistiken. Det går inte att ha sin identitet enbart i Svenska kyrkans historia, inte heller vara prisgiven till en sociologisk gemenskap hur kär den än kan vara. Jag bekänner mig till en allomfattande, universell, hel och total kyrka som är HERREN själv. Jag känner igen hans närvaro i de bröder och systrar som lever av Ordet och sakramenten och jag förknippar dem med en, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Den katolik-skräck många svenskar lider av hänger naturligtvis samman med det misslyckade försöket att reformera den Romersk-katolska kyrka som fanns i Sverige innan Gustav Wasa tog över på 1500-talet. Misslyckades eftersom vi istället fick en evangelisk-luthersk kyrka sanktionerad av och förenad med staten. Vad vi än anser om reformationen, och tolkningarna spretar, tycker jag att dessa både kyrkor, var för sig och tillsammans, kunde tävla med varandra om att efterlikna den enda, heliga och allmänneliga eller bättre katolska kyrkan, den vi bekänner oss till.
Eftersom jag själv inte celebrerade, det gjorde kyrkoherfen Pär-Magnus Möller, utan bara assisterade, kunde mina tankar gå i lite andra banor än annars. Jag kunde i högmässan känna igen den allmänneliga kyrkan. Där fanns en församling, om än tillfällig, Ordet var närvarande, Kristi ämbete representerat och eukaristin i centrum. Dessutom stämde vi in i den apostoliska trosbekännelsen. Och just där blev det tydligt: "Vi tro ock på den helige Ande, en, helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse och ett evigt liv."
Kyrkan ovan är den allmänneliga, det vill säga den katolska. Det är den vi sätter vår lit till. Kyrkans identitet är att hon är katolsk. Ordet, som är latin, är sammansatt av kata- och holos. Det betyder i enlighet med helheten. Vi skulle snarare säga allomfattande, universell eller allmän. I trosbekännelsen har detta ord översatts till "allmännelig". Jag tycker nog det börjar bli dags att återta det rätta ordet, latin catholicus, och återge det rätt med en "katolsk" kyrka. Det inte bara finns en katolsk kyrka utan det är också den vi tror på.
Jag vill inte nöja mig med en mindre kyrka. Det räcker inte med en institution som fördelat landets territorium. Jag låter mig inte sorteras in som en siffra i den kyrkliga statistiken. Det går inte att ha sin identitet enbart i Svenska kyrkans historia, inte heller vara prisgiven till en sociologisk gemenskap hur kär den än kan vara. Jag bekänner mig till en allomfattande, universell, hel och total kyrka som är HERREN själv. Jag känner igen hans närvaro i de bröder och systrar som lever av Ordet och sakramenten och jag förknippar dem med en, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Den katolik-skräck många svenskar lider av hänger naturligtvis samman med det misslyckade försöket att reformera den Romersk-katolska kyrka som fanns i Sverige innan Gustav Wasa tog över på 1500-talet. Misslyckades eftersom vi istället fick en evangelisk-luthersk kyrka sanktionerad av och förenad med staten. Vad vi än anser om reformationen, och tolkningarna spretar, tycker jag att dessa både kyrkor, var för sig och tillsammans, kunde tävla med varandra om att efterlikna den enda, heliga och allmänneliga eller bättre katolska kyrkan, den vi bekänner oss till.
