Det finns en fördel med att låta Svenska kyrkan vara vad den vill vara. Då tänker jag inte bara själviskt, min egen befrielse utan också på Svenska kyrkan. Om jag inte längre kan bidra till Svenska kyrkans utveckling, betraktas som illojal och därför inte efterfrågas är det kanske lika bra att det får vara så.
Om Svenska kyrkan vill vara demokratisk snarare än biblisk, vill anpassa sig till tidens krav i stället för att förvalta det givna missionsuppdraget och gå sin egen väg på andra kyrkors bekostnad kanske det får bli så.
Om jungfrufödseln inte anses viktig. Om Jesu gudom ifrågasätts och uppståndelsen till domen förnekas, kanske Gud låter det bli så. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan anser det rätt att förrätta drop-in dop och viga om människor två, tre, fyra, fem eller fler gånger har man då inte övergett allmänkyrklig tro? Om prästämbetet urholkas och om man överger Jesu instruktioner för nattvardsfirande kanske Gud låter det ske. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan inte förmedlar Kyrkans tro om synd och rättfärdighet, lag och nåd, död och liv utan ersätter den sunda läran, för att tala med Paulus, med civilreligion måste då inte de anställda medverka?
Nu studerar jag Romarbrevet och det har säkert hjälpt mig. I den första huvuddelen, 1:18-3:20, skriver hedningarnas aposteln om Guds vrede. Guds vrede är främst eskatologisk, det vill säga uppenbaras i samband med domen, men den anas också i tiden. Paulus ger 21 exempel, men kunde naturligtvis ge många fler om han ansett det nödvändigt. Han ansåg det nödvändigt att tala om att de som väljer att gå sin egen väg får göra det. Orden "Gud utlämnade" människorna till sina egna önskningar återfinns i 1:24, 26 och 28.
Är det i paulinskt perspektiv möjligt att tänka att Gud låtet Svenska kyrkan ha sin gång? Jag bara frågar.
I tidigare bloggar har jag försökt argumentera för nya gemenskaper. Jag menar att det är viktigt, ja, mer, avgörande att de som vill hålla fast vid allmänkyrklig tro hittar varandra i sådana gemenskaper, koinonior. Det är inte svårt att hitta sådana eller att bilda sådana. Men det händer inte av sig självt.
Om Svenska kyrkan är så illa ute som jag fruktar kan det inte ligga i Svenska kyrkans intresse att se koinonior växa fram. Men om jag har åtminstone lite fel kan biskoparna vara glada för återkomsten av allmänkyrkligt liv och för att Gud i dessa dagar visar på nya vägar.
Till sist; om jag vill hålla fast vid Kyrkans tro och hittar en god gemenskap, koinonia, behövs jag då i Svenska kyrkan?
Om Svenska kyrkan vill vara demokratisk snarare än biblisk, vill anpassa sig till tidens krav i stället för att förvalta det givna missionsuppdraget och gå sin egen väg på andra kyrkors bekostnad kanske det får bli så.
Om jungfrufödseln inte anses viktig. Om Jesu gudom ifrågasätts och uppståndelsen till domen förnekas, kanske Gud låter det bli så. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan anser det rätt att förrätta drop-in dop och viga om människor två, tre, fyra, fem eller fler gånger har man då inte övergett allmänkyrklig tro? Om prästämbetet urholkas och om man överger Jesu instruktioner för nattvardsfirande kanske Gud låter det ske. Vem är då jag att protestera?
Om Svenska kyrkan inte förmedlar Kyrkans tro om synd och rättfärdighet, lag och nåd, död och liv utan ersätter den sunda läran, för att tala med Paulus, med civilreligion måste då inte de anställda medverka?
Nu studerar jag Romarbrevet och det har säkert hjälpt mig. I den första huvuddelen, 1:18-3:20, skriver hedningarnas aposteln om Guds vrede. Guds vrede är främst eskatologisk, det vill säga uppenbaras i samband med domen, men den anas också i tiden. Paulus ger 21 exempel, men kunde naturligtvis ge många fler om han ansett det nödvändigt. Han ansåg det nödvändigt att tala om att de som väljer att gå sin egen väg får göra det. Orden "Gud utlämnade" människorna till sina egna önskningar återfinns i 1:24, 26 och 28.
Är det i paulinskt perspektiv möjligt att tänka att Gud låtet Svenska kyrkan ha sin gång? Jag bara frågar.
I tidigare bloggar har jag försökt argumentera för nya gemenskaper. Jag menar att det är viktigt, ja, mer, avgörande att de som vill hålla fast vid allmänkyrklig tro hittar varandra i sådana gemenskaper, koinonior. Det är inte svårt att hitta sådana eller att bilda sådana. Men det händer inte av sig självt.
Om Svenska kyrkan är så illa ute som jag fruktar kan det inte ligga i Svenska kyrkans intresse att se koinonior växa fram. Men om jag har åtminstone lite fel kan biskoparna vara glada för återkomsten av allmänkyrkligt liv och för att Gud i dessa dagar visar på nya vägar.
Till sist; om jag vill hålla fast vid Kyrkans tro och hittar en god gemenskap, koinonia, behövs jag då i Svenska kyrkan?