Det var skönt att komma hem igår efter en rejäl bilutflykt. Kära mor fyllde 95 år häromdagen och jag ville gärna komma till henne med en blomma. Eftersom hon inte ser så bra längre fick det bli ett par liljor som kom att fylla rummet med doft. Vi fick en god stund tillsammans även om hon inte orkar mer än 30 minuter. Sedan fortsatte resan till Skövde där jag tillbringade ett dygn tillsammans med äldste sonen. Han lät mig vara med i hans vardag vilket bland annat innebär att jag fick träffa några av hans vänner. Vi fick ett riktigt bra dygn tillsammans och jag förstår alltmer hur viktigt det är med mina närmaste. Om detta finns mycket att säga.
Men så har jag idag tagit igen förlorad mark i mejlboxen (hemskt vad mycket reklam och erbjudanden det kommer) och på några sajter jag följer. Bland annat brukar jag med viss regelbundenhet läsa DAGEN och där läser jag om mobbning i Svenska kyrkan. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Jag blir både ledsen och glad. Jag behöver knappast ge skäl som förklarar hur jag kan bli ledsen. Det blir väl de flesta som är engagerade inom Svenska kyrkan, eller ...
Däremot kanske man ska ge skäl till glädjen. Det är inte särskilt svårt. Arbetsmiljön inom många av Svenska kyrkans pastorat är urusel. Personligen tror jag det till dels beror på att ledningen försöker minska kostymen. Vi har för många kyrkbyggnader, för mycket personal, för liten ekonomi (?) och alldeles för små visioner. Men också till dels därför att många kyrkoherdar fullständigt saknar visioner inför framtiden och de menar dessutom att visionslöshet är det rätta "för då blir ingen besviken"över misslyckanden. Man tar sig för pannan. Eller som f Dag brukar påstå; "Firman vet inte längre vad den tillverkar." Det här visar också vad som händer och måste händer när två världar krockar med varandra, Mamons och Guds. Och Skriften lär oss att där visionerna saknas blir folket tygellöst.
Skälet till glädjen är att detta kommer till ytan, tystnaden bryts och de som vill fortsätta vara kristna måste nu omorientera sig. Det är tämligen självklart att kyrkoherden i det här fallet i Skarpnäck och ansvarige kyrkopolitiker inte förstår någonting. De vill inte höra. De vill inte förstå. I den meningen bär de psykopatiska drag. De ska genomföra förändringar och något annat är inte aktuellt. De vill självklart tysta kritiker eller se att de avslutar sin tjänst inom Svenska kyrkan om de nu är anställda. Kan man verkligen tro att fem präster av sju har avslutat sin anställning sedan 2016? Är det verkligen så att kyrkoherden har tagit arbetsuppgifter ifrån prästerna? Är det verkligen så att prästerna upplever att de blir utfrysta? Att de mobbas?
Innan jag reste till kära mor och äldste sonen skrev jag en blogg i ämnet, den förra, så var och en kan förstå att jag kan tro vad DAGEN skriver. Det är min glädje att att det kommit in 17 anmälningar mot Skarpnäcks församling även om jag vet att "biskopen kan inte göra någonting". Jag förmodar att facket kan tillsätta en liten utredning, men det lär inte förändra något.
Men det är gott att de blir reaktioner. Det skulle behövas på flera ställen. Fortsättning lär följa ...
Men så har jag idag tagit igen förlorad mark i mejlboxen (hemskt vad mycket reklam och erbjudanden det kommer) och på några sajter jag följer. Bland annat brukar jag med viss regelbundenhet läsa DAGEN och där läser jag om mobbning i Svenska kyrkan. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Jag blir både ledsen och glad. Jag behöver knappast ge skäl som förklarar hur jag kan bli ledsen. Det blir väl de flesta som är engagerade inom Svenska kyrkan, eller ...
Däremot kanske man ska ge skäl till glädjen. Det är inte särskilt svårt. Arbetsmiljön inom många av Svenska kyrkans pastorat är urusel. Personligen tror jag det till dels beror på att ledningen försöker minska kostymen. Vi har för många kyrkbyggnader, för mycket personal, för liten ekonomi (?) och alldeles för små visioner. Men också till dels därför att många kyrkoherdar fullständigt saknar visioner inför framtiden och de menar dessutom att visionslöshet är det rätta "för då blir ingen besviken"över misslyckanden. Man tar sig för pannan. Eller som f Dag brukar påstå; "Firman vet inte längre vad den tillverkar." Det här visar också vad som händer och måste händer när två världar krockar med varandra, Mamons och Guds. Och Skriften lär oss att där visionerna saknas blir folket tygellöst.
Skälet till glädjen är att detta kommer till ytan, tystnaden bryts och de som vill fortsätta vara kristna måste nu omorientera sig. Det är tämligen självklart att kyrkoherden i det här fallet i Skarpnäck och ansvarige kyrkopolitiker inte förstår någonting. De vill inte höra. De vill inte förstå. I den meningen bär de psykopatiska drag. De ska genomföra förändringar och något annat är inte aktuellt. De vill självklart tysta kritiker eller se att de avslutar sin tjänst inom Svenska kyrkan om de nu är anställda. Kan man verkligen tro att fem präster av sju har avslutat sin anställning sedan 2016? Är det verkligen så att kyrkoherden har tagit arbetsuppgifter ifrån prästerna? Är det verkligen så att prästerna upplever att de blir utfrysta? Att de mobbas?
Innan jag reste till kära mor och äldste sonen skrev jag en blogg i ämnet, den förra, så var och en kan förstå att jag kan tro vad DAGEN skriver. Det är min glädje att att det kommit in 17 anmälningar mot Skarpnäcks församling även om jag vet att "biskopen kan inte göra någonting". Jag förmodar att facket kan tillsätta en liten utredning, men det lär inte förändra något.
Men det är gott att de blir reaktioner. Det skulle behövas på flera ställen. Fortsättning lär följa ...