Se, vilka vackra blommor! 40 stycken röda rosor! Den buketten har vi fått av barnen och deras familjer därför att Kari och jag idag firar 40 års äktenskap. Det är inte klokt vad tiden går, som man säger. Som om det inte räckte med 40 rosor fick vi ytterligare 20 än mer blodröda rosor av vänner i en av våra celler. Det har varit en stor dag för oss med andra ord.
Kari och jag är inte bara förvånade över att tiden gått så fort. Vi är också oerhört tacksamma över att det förbund vi en gång ingick i Askers kyrka, väst om Oslo, bestått genom alla prövningar. Kanske är det till och med så att prövningarna har stärkt vår relation. På eftermiddagen har vi varit med vänner och en av dem önskade mig ytterligare 40 år. Det är inte alldeles omöjligt, menade jag, men då måste jag bli 103 år. Ja, tänkte hon välvilligt, men det fortsätter i himlen!
Då vaknade teologen inom mig och jag kunde meddela att döden, enligt Kyrkans tro, faktiskt upplöser äktenskapet. Äktenskapet är Guds ordning för jordelivet, men när vi lämnar jordelivet och äktenskapet upplöses är det för att det inte behövs längre. Då, och den dagen är inte långt borta, stundar Lammets bröllop.
Det kommer en dag när vi alla, män och kvinnor, gemensamt ska vara Bruden som gifter sig för evigt med Brudgummen, det slaktade Lammet. Vilken dag det ska bli.
Paulus lär oss att den Helige Ande är ett förskott på det arv som väntar för att vi ska veta vad som väntar. Han talar på ett liknande sätt när han skriver att vi är trolovade med Kristus. Bröllopet väntar om hörnet. Jordelivets lycka är och förblir en försmak.