Idag publicerade Kyrkans Tidning en intervju under den uppseendeväckande rubriken "Profeten från öst". Hösten 2013 bloggade jag om Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan och lade ut hans länk i högerspalten. Jag skrev en blogg under rubriken Kyrkan är praktik, en under rubriken En radikal kyrka och en under rubriken Efter folkkyrkan. Du hittar dem genom att klicka på respektive rubrik. Patrik höll också ett seminarium på Präst- och diakonmötet i Växjö hösten 2013.
Patrik brukar beskrivas som politisk teolog, men begreppet hör här inte hemma i något partipolitiskt program eller på någon vänster-höger skala. Han menar endast att kristet liv och kristen tro i sig är politisk. Intervjun syftar till stor del på att förklara relationen till kapitalismen eller ny-liberalismen. Men jag vill för ingenting missa den underliggande och bärande tesen i hans sätt att tänka. Jag citerar:
Men kristendomen utgår från att människan drivs av längtan efter gemenskap, kärlek. Och då är frågan hur man bygger upp strukturer och institutioner som gör detta möjligt.
Det är denna förståelse som gör kyrkan politisk verksam. Kyrkans gemenskap påverkar samhället. Det är samma förståelse som till exempel den av mig saknade och avsatte biskopen Sven Thidevall gjorde sig till tolk för. Jag är övertygad om att utvecklingen går åt detta håll att bygga upp strukturer för gemenskap. Monopolkyrkans tid är förbi. Den hör hemma på 1900-talet och det är min sorg att se hur Svenska kyrkan klamrar sig fast vid det genom att gå från kristen tro till civilreligion. Samtidigt måste jag tillstå att jag ser goda tecken på gräsrotsnivå.
Bildandet av en autonom koinonia i Värnamo har hjälpt mig i relationen till Svenska kyrkan. I denna koinonia förverkligas vad biskop Thidevall såg och vad profeten i öst talar om, en trygg gemenskap med andligt fullvuxna människor, människor i Kristus. Plötsligt blir det lättare att se Svenska kyrkan i ett utifrån-perspektiv. Svenska kyrkan är (eller var) en folkkyrka. Värnamo församling består av ungefär 14 000 människor av vilka de flesta inte är troende. Inom en sådan församling, en sådan stor "gemenskap", borde det finnas plats för många koinonior. Svenska kyrkan har vad jag förstår inte några krav eller praktiska gränser för medlemmarnas tro, liv eller leverne. Här är både gränslöst och högt till tak. I ett sekulariserat samhälle och en sekulariserad folkkyrka är det upp till individen att själv välja hur hen vill tro och leva. Det tror jag alla inser.
I en sådan kyrka som den Svenska kyrkan måste det därför först tillåtas och sedan uppmuntras att människor som vill tro och leva med Jesus som Herren bildar koinonior. Ingen, säger ingen, borde kunna vara det minsta kritisk mot något sådant. Det finns helt enkelt ingen som har rätt att lägga sig i vad andra gör, allra minst anställda inom folkkyrkan Svenska kyrkan.
I bildandet av koinonior finns de öppningar genom vilka kristna alltid har gått och genom vilka kristna i Sydamerika, Afrika och Asien idag går i miljontals. Detta är sann politik.
Patrik brukar beskrivas som politisk teolog, men begreppet hör här inte hemma i något partipolitiskt program eller på någon vänster-höger skala. Han menar endast att kristet liv och kristen tro i sig är politisk. Intervjun syftar till stor del på att förklara relationen till kapitalismen eller ny-liberalismen. Men jag vill för ingenting missa den underliggande och bärande tesen i hans sätt att tänka. Jag citerar:
Men kristendomen utgår från att människan drivs av längtan efter gemenskap, kärlek. Och då är frågan hur man bygger upp strukturer och institutioner som gör detta möjligt.
Det är denna förståelse som gör kyrkan politisk verksam. Kyrkans gemenskap påverkar samhället. Det är samma förståelse som till exempel den av mig saknade och avsatte biskopen Sven Thidevall gjorde sig till tolk för. Jag är övertygad om att utvecklingen går åt detta håll att bygga upp strukturer för gemenskap. Monopolkyrkans tid är förbi. Den hör hemma på 1900-talet och det är min sorg att se hur Svenska kyrkan klamrar sig fast vid det genom att gå från kristen tro till civilreligion. Samtidigt måste jag tillstå att jag ser goda tecken på gräsrotsnivå.
Bildandet av en autonom koinonia i Värnamo har hjälpt mig i relationen till Svenska kyrkan. I denna koinonia förverkligas vad biskop Thidevall såg och vad profeten i öst talar om, en trygg gemenskap med andligt fullvuxna människor, människor i Kristus. Plötsligt blir det lättare att se Svenska kyrkan i ett utifrån-perspektiv. Svenska kyrkan är (eller var) en folkkyrka. Värnamo församling består av ungefär 14 000 människor av vilka de flesta inte är troende. Inom en sådan församling, en sådan stor "gemenskap", borde det finnas plats för många koinonior. Svenska kyrkan har vad jag förstår inte några krav eller praktiska gränser för medlemmarnas tro, liv eller leverne. Här är både gränslöst och högt till tak. I ett sekulariserat samhälle och en sekulariserad folkkyrka är det upp till individen att själv välja hur hen vill tro och leva. Det tror jag alla inser.
I en sådan kyrka som den Svenska kyrkan måste det därför först tillåtas och sedan uppmuntras att människor som vill tro och leva med Jesus som Herren bildar koinonior. Ingen, säger ingen, borde kunna vara det minsta kritisk mot något sådant. Det finns helt enkelt ingen som har rätt att lägga sig i vad andra gör, allra minst anställda inom folkkyrkan Svenska kyrkan.
I bildandet av koinonior finns de öppningar genom vilka kristna alltid har gått och genom vilka kristna i Sydamerika, Afrika och Asien idag går i miljontals. Detta är sann politik.