Håkan Sunnlidens blogg, se också www.sunnliden.se

Det är många som har uttalat sitt stöd och visat omtanke sedan jag kom hem efter olyckan. Bland all uppvaktning fanns länge ett mysterium. Det kom ett paket ifrån Hammarby fotboll, klubben i mitt hjärta. Jag har levt med klubben under många år och följt laget i med- och motgång. Under senare åt har det mest varit motgång eftersom förväntningarna på en snar återgång till Allsvenskan varit stora. Det har ofta sett lovande ut och så har det blivit snöpliga baklängesmål, osäkerhet och bu-rop. Spelarna har inte räckt till, inte pallat för trycket och klacken har inte gjort det lättare för dem när frustrationen riktats mot spelarna.

Men så i år verkar det till min och mångas glädje hålla. Vi har en erfaren, stabil och kunnig tränare i Nanne Bergstrand och tillsammans med den nye sportchefen Mats Jingblad har ett nytt lugn nått klubben. I år finns också en spelartrupp jämnare, starkare och skickligare än på många år. Jag gläder mig som ett barn när vi besegrar lag efter lag. Senast idag blev det en bortaseger i Degerfors och nu toppar vi Superettan. Som ett sant fan räknar jag alltid med seger, men är också medveten om att bollen är rund och att det kan svänga snabbt.

Så döm om min förvåning när jag fick nedanstående affisch från klubben utan någon annan avsändare än just klubben.

Här är årets trupp med samtliga spelares autografer under rubriken "Krya på dig Håkan". Mysteriet bestod i att här inte fanns någon personlig avsändare. Ingen av dem jag kunde gissa mig till, Kari. Jacob, Kristoffer eller andra närstående var ansvarig. Kan det ha varit någon av spelarna? Kennedy? Hopf? Pablo?

Mysteriet har fått sin lösning. Det var Jan Folkesson, pastor i Klevshult som ringt Hammarby fotboll. Jan och hans hustru bor i Värnamo och det här var hans sätt att skicka en uppmuntran. Han är själv fotbollsfantast i det han följer Elfsborg så han vet vad det är att tillhöra och följa en fotbollsklubb. Nu är inte Elfsborg och Hammarby rivaler eftersom de inte spelar i samma serie, men i alla fall. Kanske är vi i samma serie nästa år.

Tack Jan. Jag vet att det låter överdrivet men du har visat vad gemenskapen i Kristus kan betyda. Och om än mysteriet i en mening är avslöjat, är det samtidigt så att mysteriet Kristus växer. Hoppas vi ses snart.

Lag		M	+/-	P
1.	Hammarby IF	18	21	36
2.	Ljungskile	17	19	33

3.	GIF Sundsvall	17	9	31

4.	Jönköpings Södra IF	17	8	28
5.	Varbergs BoIS FC	18	-2	27
6.	Östersunds FK	17	2	26
7.	Syrianska FC	18	-5	26
8.	IK Sirius FK	17	6	24
9.	IFK Värnamo	17	-1	24
10.	Östers IF	18	-1	21
11.	Degerfors IF	18	-6	20
12.	Ängelholms FF	17	-11	19

13.	Landskrona BoIS	17	-8	18
14.	Husqvarna FF	17	-10	18

15.	GAIS	17	-7	16
16.	Assyriska FF	18	-14	16

En av de många som har besökt mig heter Torbjörn N. Jag lärde känna honom därför att han regelbundet har kommit på mina Bibelförklaringar. Han är en god broder, medlem i Missionskyrkan men också flitig i kyrkans gudstjänster något som också kännetecknade många av dem som förr kallades "läsare". Jag tror att Torbjörn kan kallas "läsare" och vid sitt besök hade han med sig en bok som Kari och jag just nu läser högt ur. Det är egentligen två böcker, Mästaren vid gränsen och De goda fotspåren, i en volym skriven av Viktor Myrén (1883-1941). Den har underrubriken "Kulturskildringar ur folkväckelsens historia" och består av en rad berättelser knutna till historiska personer som Olle Glader, Eljas i Nolby, Lax på Udden och så vidare. De levde i mitten av och i slutet på 1800-talet Nössemark, en liten plats i nuvarande Dals-Eds kommun på gränsen till Norge.

Författaren har samlat berättelserna om väckelsen och resultatet är att vi kan läsa sådant vi aldrig annars kunnat få del av eftersom den här typen av berättelser sällan eller aldrig kommer med i normal historieskrivning. Här redovisas sådant som annars inte hade synts, vad som hände när de besökte haugianernas möten i Norge, när Frälsningsarméns sånger nådde byn och hur mor Dårdi blev helbrägdagjord. Här kan vi höra om hur det gick till när det väcktes misstroende mot Eljas som kyrkvärd. Kort sagt här kan vi känna av väckelsens underströmmar. Boken är utgiven av Dals-Eds Missionsförsamling i nytryck så sent som år 2004 så den som vill torde kunna få tag på ett ex.

Apropå underströmmarnas betydelse måste jag passa på att tacka Magnus Olsson som fäste min uppmärksamhet på dem. (Kanske läser du också det här. Då vill jag också säga att jag fick din hälsning och jag tackar dig för visad omtanke i samband med olyckan.) Magnus Olsson skrev en artikelserie om "Stockholmsmystiken och gammalkyrkligheten" i tidningen Kyrka och Folk. Du hittar de fyra artiklarna genom att klicka här. De visar på underströmmarnas betydelse och tänker särskilt på vad Magnus berättar om den välkände prästen Viktor Södergren (1878-1962). Södergren var i Stockholm och på Södermalm innan han kom till Göteborg. Han hade ett rikt kontaktnät i Stockholm som Magnus redogör för efter att ha forskat i diverse protokoll och artiklar och som åtminstone för mig varit helt okänt utan denna forskning. Södergren var bland annat med om att bilda Sällskapet för kyrklig själavård som hade sitt säte i "min gamla kyrka", Allhelgonakyrkan. Det är klar att jag läste artiklarna med stort intresse.

Magnus visar att arbetet med kyrklig själavård förenade personer från olika kyrkoskiljande frågeställningar. I den "synliga" historieskrivningen placeras betydande personer i fack och sällan blir de gränsöverskridande kontakterna synliggjorda, - och ändå var det kanske just under den tiden personen i fråga formades som mest.

Det är ingen överdrift att säga att artiklarna om "Stockholmsmystiken och gammalkyrkligheten" gjort att jag nu också läser Viktor Myrén med nya ögon.

Häromdagen tittade Ruben Agnarsson in tillsammans med en kameraman. Ruben som är journalist och författare var tidigare en av initiativtagarna till tidningen Världen idag. Nu jobbar han deltid hos Kanal 10 och har ett eget nyhetsprogram kallat Nyhetsforum. Det sänds på lördagar kl 21.00, det vill säga imorgon kväll. Han ville göra ett inslag med mina reflektioner efter olyckan i Nepal. Det fick han.

Kanal 10 har sedan den startade skaffat sig en egen profil. Cymbal TV, ett annat produktionsbolag med kristen profil, spelade in mina Bibelförklaringar över Galaterbrevet som sedan sändes i Kanal 10. Jag vill minnas att det blev 20 timmars sändning plus ett antal nattliga repriser. Man kan fundera över om det finns människor som sitter uppe mitt i natten för att lyssna till bibelundervisning, men jag kan intyga att det gör det. I samband med de sändningarna skickade jag ett mail och väckte frågan om kanalen kunde tänka sig att utvidga det ganska teologiskt snäva programutbudet med till exempel helgmålsbön på lördagarna. Jag fick aldrig något svar.

Nu har åren gått och även om kanalen numera producerar fler egna program, som till exempel Rubens nyhetsforum, har profilen blivit starkare och tydligare. Det finns som bekant olika traditionsströmmar inom den kristna traditionen och Kanal 10 framstår som en mycket snäv reformert kanal. Det tycker jag är tråkigt och undrar om det verkligen håller i längden när vi lever i en alltmer ekumenisk tid. Cymbal TV spelade in mina bibelförklaringar över 1 Thessalonikerbrevet, men de sändes aldrig i Kanal 10 förmodligen därför att Paulus där undervisar om Tusenårsriket eller gör han det. Reformert teologi utgår som ni vet i hög utsträckning från just Tusenårsriket och undervisar strängt om vikten av helgelse i det att den använder sig av vad som kallas lagens tredje bruk.

Särskilt tydligt blev kanalens profil när man ägnade rejält med tid åt att ensidigt diskutera Birgittas och Ulf Ekmans konvertering. Visst fanns det ett nyhetsvärde i deras konvertering och viss var det på sin plats att samtala om den, men konverteringen beskrevs endast som ett felsteg och det fanns ingen som kunde förklara vad allmänkyrklig tro är för något. Ett annat nästan övertydligt exempel på reformert anabaptistisk lära blir synlig i Pascal Andréassons bortförklaringar av alla oss som döptes som barn till kristna föräldrar. Har Kanal 10 verkligen råd med detta?

Det stör mig inte numera att det finns olika traditioner men varför då inte återspegla det? Kan det vara som historien säger att alla andra kristna underkänns så att kvar blir till sist bara "jag och min bror"?

Kanske inte bara eller alls som ett resultat av denna trångsynthet har nu istället den lutherska kanalen TV16 dykt upp. Den uppträder än så länge endast som webb TV, men innehåller en hel del sevärd undervisning.

Ni minns kanske att jag fick en tröst ifrån Hammarbys högkvarter, Paketet kom anonymt och det tog några veckor innan hemligheten, avsändaren, avslöjades. Under tiden kunde jag "skryta" med att jag fått affischen från laget, kanske Kennedy själv ... eller Pablo, Stefan Batan eller någon av de andra riktigt stora stjärnorna. Tills det avslöjades att en god vän och pastorskollega ordnat det hela. Därmed kunde man tänka att saken var klar ... tills idag.

Idag har kung Kennedy själv hört av sig och det är riktigt stort. Det är nästan jag blir frisk av bara farten. Jag kan ju inte tvivla. Se och hör själva och gläd er med mig. Det är bara att klicka här.

Imorgon söndag spelar vi, just det vi, en moralisk seriefinal mot Ljungskile. En vecka innan matchstart var arenan utsåld! Det betyder 31 000 sålda biljetter! Inte i Allsvenskan utan i Superettan! Bajen är fantastisk!

Jacob lyckades få en plåt och kommer att direkt rapportera till mig. Han får representera alla oss som inte fick plats. Jacob - hälsa Kennedy från mig!

Håll tummarna med mig, TV12 klockan 18.15.

Nu har jag läst och försöker smälta boken Krigens barn. Den beskriver tiden på Södermalm mellan åren 1788 och 1814. Boken börjar med att fattiglappen Håkan Larsson kommer till Stockholm för att överleva. Han får arbete på Barnängen men får också sparken efter att ha på grund av hunger tagit mat ifrån grisarna. Han tvingas ta värvning och det dröjer sedan inte länge förrän han får dra ut i krig. Han får knektnamnet Rapp. Det är Gustav III som går i krig mot Ryssland. Detta är så impopulärt att han mördas 1792. Kriget slutar med att Sverige får lämna ifrån sig Finland 1809.

Men innan det sker hinner mycket hända och för att hålla kvar berättelsen på Södermalm får Sofia släppa iväg sonen Johannes som då bara är tio år. Tänk att det inte är mer än 200 år sedan vi skickade ut våra barn i krig. Johannes överlever men tvingas amputera vänster arm. Jag kan för tillfället förstå hur det kändes för honom att komma tillbaka och försöka fungera hemma med bara en arm. Senare får Sofia också avstå nästa son, Per, men när han kommer hem är han svårt medtagen och dör i Stockholm utan att han hinner få träffa sina föräldrar. Tragiskt.

Den här delen handlar till stor del om svensk krigs historia. Jag inser när jag läser att svensk kungahistoria inte är min bästa gren. Här får jag läsa pm Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII och inte minst om hur Jean Bernadotte kom till Sverige och blev kronprins Karl Johan sedermera Karl XIV Johan. Jag påminns om hur det gick till när Sverige förlorade Finland och när vi fick Norge 1814.

Och ändå är det livet på Södermalm som lockar mig till läsningen. Folket fick skicka sina söner i krig, ekonomin raserades och folket förleddes till uppror. Det var svåra tider.

Boken slutar med att Håkan Rapp kommer "hem" till Sofia och hennes familj på Bergsprängargränd som ligger i den västra delen av Vita Bergen. De ska fira jul AD 1814. Nu set jag fram emot den tredje delen som heter just Vita Bergens barn.

Häromdagen fick jag besök av läraren och kyrkvärden Thomas S, inte att förväxla med den tidigare frisören och kyrkvärden Thomas B. Jag visste sedan tidigare att Thomas S hade inhandlat Ulf Ekmans memoarer så när han ringde och ville besöka mig bad jag honom ta med dem. Och så blev det. Memoarerna lockade mig därför att jag kunnat följ Ulf på ganska nära håll. Vi kom samtidigt till Uppsala hösten 1970. Våra vägar korsades emellertid först några år senare. Jag tror först hösten 1975 då vi startade Den Kristna Bokstugan. Vi var i det här fallet Hans Lundaahl, Arne Selander och undertecknad. Kanske var det redan 1974 vi tre gick omkring Uppsala Universitet och bad att Herren skull visa oss den blivande lokalen. Och så plötsligt låg den där framför oss med skylten "att hyra". Det finns många minnen från den tiden, men saken var den jag anhållit om och beviljats vapenfri militärtjänstgöring. Och efter avslutad grundutbildning på Rosersberg lyckades jag placera mig själv som anställd på den Kristna Bokstugan. Min uppgift blev att beställa hem sortimentet och det var Ulf som ville vi skulle sälja Kenneth Hagins böcker. Och så blev det.

När jag började läsa den första delen av hans Memoarer gick det fort. Jag sträckläste den inte, men nästan. Det var oerhört intressant att läsa hur Ulf uppfattat tiden i Bokstugan, tiden som studentpräst i SESG/Uppsala (jag var ju samtidigt skolpräst i SESG/Stockholm) och om hur han vistades USA och sedan följa berättelsen om hur Livets Ord växte fram. Del 1 av memoarerna omfattar tiden fram till 1983 då Bibelskolan ska starta och del 2 omfattar tiden 1983 till och med år 1994. Jag ska omedelbart fortsätta att läsa den.

Jag känner igen Ulfs uppriktiga berättelse och delar beskrivningen, men på en punkt hävdar jag att han minns fel. Och det på en väsentlig punkt. Han skrivet nämligen på sid 294: "Någon tanke på att själva starta en församling fanns inte i oss. Denna tanke hade inte slagit mig en enda gång under hela året i USA ...". Detta stämmer inte med min bild. Ulf minns fel. Det vet jag därför att innan de ens reste till USA där de var läsåret 1981-82 var vi båda fortfarande anställda i SESG och på våren 1981 undervisade vi båda på ett skol- och studentläger någonstans i Stockholms skärgård. När vi på eftermiddagen tog en promenad på tu man hand frågade Ulf mig om jag ville vara med om att starta Livets Ord. Av personliga skäl tackade jag nej, men visst fanns tanken där.

Detta är nu mer än 30 år sedan och mycket har hänt sedan dess. Nu har Ulf, radikal som han alltid har varit, konverterat till Rom som bekant. Jag hör till dem som inte är förvånad och inte kritisk. Tvärtom gläder jag mig över hans förklaringar. Så nu när jag hittade hans aktiva blogg vill jag gärna länka till den. Du hittar den i spalten till höger och/eller kan klicka här. Där förklarar Ulf konverteringen

Det gick fort att läsa memoarerna. Språket flyter bra och spänningen hålls vid liv. Det händer oerhört mycket dagligen på Livets Ord under åren 1983-1994. Dessa år råkar sammanfalla med vår tid i Hjälmseryd. Jag blev kyrkoherde där i mars 1983 och lämnade tjänsten i april 1994. Som ni kanske vet samlades tusentals människor i Hjämseryd under dessa år och det är för mig tydligt att Guds Ande gjorde något alldeles unikt under 1980-talet. Den karismatiska väckelsen hade verkat under hela 1970-talet och nu var det dags för nya gemenskaper.

I Uppsala hade hundratals kommit till tro på Jesus och jag tror mig veta att Ulf tyckte bildandet först av bibelskolan och stiftelsen och sedan av församlingen var helt nödvändig.Det framgår av memoarerna att han också efter konverteringen anser det. Och jag tror han har rätt i det. Den för svenska förhållanden stora numerära tillväxten tycker jag också talar för det. Idag har församlingen cirka 3500 medlemmar och mycket talar för fortsatt tillväxt.

Men det gick verkligen inte utan smärts. Ulf ger flera exempel på ren mobbning och förföljelse. Mobbning när vuxna spottar barn i ansiktet och förföljelser när hus bombas. För att inte tala om allt förtal och alla tidningsskriverier. Men fanns det inte skäl att kritisera? jo, men det är väl något annat.

Ulf skriver på flera ställen att han inte vill eller kommer att försvara sig men att han vill förklara dig. Det är hans grundhållning även om han också ber dem som farit illa om förlåtelse. Det är nog en klok hållning.

Det är begripligt att han aldrig tog några djupare samtal med sina kritiker även om det är lätt att vara efterklok. Det hände ju så otroligt mycket varje dag under dessa år.

Memoarerna är innehållsrika och bjuder på många upplysningar. Det var särskilt intressant och imponerande att läsa om den kamp Livets Ord kämpade för att få acceptans för sin och senare sina skolor.

Jag får nog läsa del 3 också. När kommer den ut? Memoarerna är utan tvekan ett stycke kyrkohistoria.

Det har blivit en del läst under de senaste veckorna. Jag har ju tid nu och är glad att orka sitta och läsa. Den bok jag nu ska nämna fick jag av goda vännerna Sven-Erik och Margareta E som hade godheten att hälsa på. Boken heter The Kingdom, Power & Glory med underrubriken The Overcomers Handbook. Den är skriven av makarna Chuck och Nancy Missler. Det är en bok nästan 400 sidor men jag har läst den och funnit den intressant. Jag kan avslöja att jag själv knappast hade köpt den dels för att de båda var helt okända för mig och dels för att den återfinns i en mycket reformert tradition, vilket inte är min tradition. Men det går att lära sig av alla. Om du vill hittar du deras hemsida genom att klicka här.

Författarna beskriver hur jag som kristen lär mig övervinna djävulen, världen och mitt eget kött, ett ämne som borde intressera varje kristen. Det kan för en lutheran vara en frestelse att avvisa sådana anspråk men det tycker jag är dumt. Det större problemet tycker jag är att makarna Missler utgår från tanken om Tusenårsriket som en självklarhet. Som skäl för helgelsen anges att vi efter det så kallade uppryckandet ska regera med Kristus i tusen år. Tanken är långt ifrån självklar biblisk och inte alls allmänkyrklig. Hur det än är med den saken är det många gånger givande att ta del av deras undervisning om helgelsen.

En annan komplikation är den för fler svenskar kända användningen av mönstret ande, själ och kropp. Här sägs inte att människan är ande, har en själ och bor i en kropp, men de tre delarna är ändå tydliga var för sig. Kanske var det ungefär så här det tidigare undervisades på Livets Ord? I en mer allmänkyrklig miljö skulle man inte tala om människan på det sättet eftersom hon är ande, själ och kropp i förening. Jag talar gärna om andliga, själsliga och kroppsliga relationer och är inte alldeles bortkommen i Bibelns föreställningsväg. Därför kan jag oftast förstå hur Misslers menar och tolka dem till det bästa. Jag tycker uppriktigt att det var intressant att läsa dem och en hel del sammanfaller också med allmänkyrklig tradition.

Det är tråkigt att undervisningen om helgelsen är så reducerad i vår egen svenska tradition. Det skulle behövas mer av den varan i våra svenskkyrkliga sammanhang. Vandringen i och med Kristus innehåller då mycket mer än syndabekännelse och avlösning.

Idag har Hammarby gästat Värnamo. Matchen har just slutat och Bajarna kan åka hem med en 2-0 seger. Skönt eftersom det alltid är lite nervöst när Bajen spelar. Men i år har det känts tryggare och det ser ljust ut inför de återstående sju matcherna. Sedan får vi se hur långt det är räcker.

Häromdagen var jag på återbesök på Värnamo sjukhus. Det är nu 15 veckor sedan olyckan. Doktorn var inte nöjd. Han verkar mer otålig än jag. Skadan i armvecket och såret på överarmen läker inte som vi hoppats. Distriktssköterskan lägger om såren varannan dag och använder då ett medel som heter Protosan. Nu ska det bytas mot ättiksyragele med början i slutet av veckan. Det är först när såren läkts som armen kan opereras. Förmodligen i Linköping eftersom en nerv också är skadad.

I fredags träffade jag en sjukgymnast. Så nu har jag fått ett träningsprogram som jag ska göra tre gånger om dagen. Det handlar om rörelse, uthållighet och styrka. Jag hoppas mycket på detta även om jag aldrig får tillbaka full rörlighet. Kotorna tre-sju är ju fixerade med två titanplattor. Läkarna i Kathmandu sägs ha gjort ett utmärkt jobb.

Som ni kanske lagt märke till har jag kunnat läsa en del. Nu står Vita Bergens barn på tur, den sista delen. Per Anders Fogelströms åtta böcker om Södermalm imponerar.

Kanske skulle jag läsa några av de 109 motioner som lämnats in till årets kyrkomöte, åtminstone dem som skrivits av Frimodig kyrkas ledamöter. Eftersom jag inte valdes in denna gång får jag följa det hela på webben. I den första sessionen arbetas i de olika utskotten. Bakom stängda dörrar. Men i den andra sessionen diskuteras i plenum och kan jag följa på webb-TV. Men det blir först i november. Jag måste emellertid erkänna att just känns kyrkopolitiken långt borta och ointressant.

När jag efter olyckan kom till Sverige fick jag två veckor på Värnamo sjukhus. Under de veckorna fick jag fyra av varandra oberoende förfrågningar, nästan lite uppfordrande, om jag inte borde tala med kuratorn eller en psykolog. Jag uppskattade deras omsorg men kände absolut inget behov av sådana samtal. Jag fick veta att reaktionerna efter en så svår olycka kan komma långt efteråt. Eftersom jag har varit sjukhuspräst under ett antal år visste jag det och kände till detta som kallas debriefing då man får gå igenom det otäcka, minnas och bearbeta. Men jag hade och har först och främst talat med Herren om vad som har skett och har överlämnat allt (på riktigt) till honom. Jag har berättat för mina närmaste och ett antal andra personer. Men kanske har jag förträngt något trots detta?

Så kom en fantastisk artikel i SvD med nya rön som ytterligare förklarar. Jag länkar till den här. Det är en pågående serie om vår inneboende motståndskraft. Idag intervjuades Sara Johansson och Sara Hedenius om sin bok Krisstöd - att stärka människors motståndskraft. Hedenius överlevde Estonia-katastrofen. De har tagit del av senare forskning som till och med visar att debriefing kan vara skadligt, i alla fall påträngande sådan. I stället bör man samarbeta med den drabbades motståndskraft som framför allt handlar om att stötta alla former av socialt stöd. Det är särskilt viktigt med närheten till familj och anhöriga.

Jag har tidigare berättat om hur goda nepaleser hjälpte mig upp ur ravinen, om hur kristna bröder och systrar omslöt mig när jag anlände till Kathmandu och hur äldste sonen Victor omedelbart satte sig på planet när han fick höra om olyckan. För att inte tala om hur den övriga familjen mötte mig först på Landvetter och sedan på Värnamo sjukhus. Och förutom de vänliga sjuksystrarna på sjukhuset ytterligare 225 personer. Var och en på sitt särskilda sätt. Det var en av de stora upptäckter jag gjorde att Kristi kropp är betydligt verkligare än jag tidigare har förstått.

Artikeln anger fem avgörande principer för den första månaden efter olyckan. Dessa är

1. Lugn. Information om vad som faktiskt hände, familjens närhet och förståelse för de egna reaktionerna skänker ett första lugn. Allt detta fick jag.
2. Trygghet. I mitt fall kunde Victor sköta allt. Han diskuterade och godkände operationen, han skaffade mat och mediciner. Han var hela tiden hos mig, delade min oro och svarade på frågor. Han matade mig, hjälpte mig på toaletten och bad till Herren för mig. Tack Victor.
3. Samhörighet. Jag har redan berättat om värdet av att tillhöra Guds familj och att leva i den gemenskapen.
4. Tillit. Eftersom allt har förändrats på några sekunder hotas tilliten. Det syns enligt artikeln vara avgörande att kunna behålla den. Behöver jag skriva om den tro Herren har gett mig? Jag tror inte det.
5. Hopp. Hoppet ät ett resultat av de fyra första punkterna.

Artikeln avslutas med en viktig insikt. Punkterna ovan kan jag inte ta till mig av egen kraft. Lugn, trygghet, samhörighet, tillit och hopp kommer till mig utifrån. De fanns hos mig också tidigare som motståndskraft men behöver nu komma till mig på nytt, som gåvor från Herren om också genom människor. Tack till alla er som skänkt mig allt detta. Tack Victor. Tack Kari. Tack Jacob och Elisabet för att ni finns hos mig.

Häromdagen visade Kalla fakta i TV4 ett reportage med namnet vårdkaoset. Jag ska på en gång säga att jag inte såg det mer än några minuter. Men jag hann uppfatta att såväl barn med cancer som äldre med flera olika sjukdomar flyttats runt mellan olika avdelningar och sjukhus. Det råder brist på specialiserade sjuksystrar med mera, sades det i inslaget.

Jag vill säga att det är få yrkesgrupper jag hyser sådan respekt för som läkare och sjuksystrar. Jag har alltid bemötts med stor omsorg efter olyckan, också under den tid jag var tvungen att besvära dem mitt i natten. Jag kan inte klaga på någonting. Bara tacka Gud för dem allihop. Men jag tycker mig ana ett problem i systemet. Kanske har det historiska orsaker och frågan är hur det ska åtgärdas eller om det ens går att åtgärda.

Allteftersom vetenskapen utvecklades från 17-1800-talet har de olika upptäckterna kategoriserats. Inom teologin fick vi exegetiken, dogmatiken, kyrkohistorien och så vidare. För mig blev det ett problem som aldrig löstes när jag skulle skriva min lic-avhandling om Cellkyrkan. Skulle avhandlingen sortera under dogmatiken? Skulle den betraktas som ett bidrag till ekklesiologin eller pastoralteologin? Var det ett försök att skriva kyrkohistoria? Vilken metod skulle jag använda?

Problemet vad jag förstår är att genom dessa specialiseringar förlorar vi helhetsperspektivet. Det här verkar gå igen inom alla vetenskaper. Sjukvården är idag så specialiserad att patienterna tvingas från den ena disciplinen till den andra. Samtidigt är människan en helhet och de olika organen och sjukdomarna hänger samman och påverkar varandra.

På grund av specialisering eller uppdelning behandlas jag av tre olika sjukhus och i sin tur av olika underavdelningar. Det stora problemet blir då kommunikationen mellan dessa. Jag kan lätt falla mellan stolarna. Till detta kommer också frågan om ansvar. Det är lätt och ofta nödvändigt att hänvisa till andra. Men måste det inte bli på det här sättet? Hur skulle det annars se ut? Ingen läkare kan vara specialist på allt. Jag har fått nacken opererad i Kathmandu, jag vårdas i Värnamo, bakterierna angrips av infektionsläkarna i Jönköping men omläggningen av såren utförs av hemsjukvården i Värnamo. Min sjukgymnast jobbar på den vårdcentral jag tillhör. Nerven ska opereras i Linköping men min arbetsterapeut kommer från vårdcentralen i Värnamo. Återbesöken och huvudansvaret har Värnamo sjukhus.

Det har hänt flera gånger att den andra specialisten inte vet vad den första har gjort. Som tur är för mig kan jag ta eget ansvar. Jag kan ta egna i initiativ när det behövs. Jag har en kär hustru som alltid finns hos mig. Vi kan tacka och be, men hur går det för barn eller äldre som inte kan eller orkar?

När jag tänker på hur uppdelad vår västerländska tillvaro blivit framstår vårdkaoset närmast som ett filosofiskt problem.

Så har jag i det närmaste läst ut den tredje delen i Per Anders Fogelströms serie om Södermalm, Stockholm och Sverige får man nog tillägga eftersom Fogelström också speglar de större skeendena. Det har varit fascinerande att läsa dessa böcker, inte minst denna tredje del, Vita bergens barn. Denna del spänner över åren 1821-1860. Det visade sig att jag kunde den här tiden lite bättre än tiden innan som till exempel att den kände psalmförfattaren Johan Olof Wallin blev kyrkoherde i Adolf Fredrik 1812.

Håkan Rapp har kommit hem efter de tröttande krigen. Han gifte sig med Charlotta på äldre
dar och de bosatte sig på Sågargränd som inte låg långtifrån nuvarande Folkungagatan 127 där vi bodde under några år. Håkan Rapp gifte sig 1821. Då var Karl XIV Johan kung, (han regerade 1818-44) det vill säga Jean Bernadotte, fransmannen som är vår nuvarande kungs anfader. Det är ett underbart sätt Fogelström använder sig av när han väver samman fiction och historia. Är det månne Fogelström som inspirerat Guillou att göra på samma sätt?

En annan känd person vid den här tiden är Lars Johan Hierta (1801-1872). Naturligtvis kände jag till att han grundade Aftonbladet men inte kom jag ihåg att han också grundade Liljeholmens stearinfabrik. När produktionen sköt fart hade han fabrik på östra Södermalm. Han bodde senare i en herrgård i närheten.

Det är självklart så att kyrkan som hade en stark ställning i samhället vid den här tiden frekvent omnämns. Oftast i positiva ordalag om än aldrig i religiösa. Det handlar mest om administration, kyrkliga handlingar och fattigvård men i alla fall. I ett kapitel konstateras att det inte fanns rum för själavård. Men det fanns viss religiös rörelse vid den här tiden i Stockholm. Metodistpastorn George Scott (1804-1874) verkade i Stockholm 1830-42. Han höll möten i strid med konventikelplakatet och utvisades från Sverige 1842. Men innan dess hann han starta tidskriften Pietisten och gjort Carl Olof Rosenius till redaktör. Där startade EFS. Fogelström nämner att "läsarna" gjorde hembesök bland Vita bergens barn, men skriver också att de gärna gick därifrån på grund av stanken från de fattiga.

Att det många sätt var fattigt och eländigt vet vi men till detta kommer också nödåren, koleran och den stora branden 1842 som krävde människoliv och gjorde många arbetslösa. Det blev som en ond cirkel där fattiga fick finna sig i mycket och glädja sig över litet. Förresten - kan någon av mina läsare bekräfta att det fabriksfattighus som omnämns i boken är detsamma som nuvarande hotell Columbus?
Det var inte underligt att tiden också präglades av oro och att upproret låg i luften. Kommunismen kom till Söders höjder och försök till förändringar gjordes, men till en början blev det mest prat. Det fanns inte tillräcklig kraft bland de fattiga för att samla dem.

Men en ny medvetenhet växte fram och 1842 infördes den svenska folkskolan. Även om det
tog tid att etablera den var nu Katarina skola tillgänglig för alla de små barnen. 1844 dog kungen och han efterträddes av ende sonen Oscar I som sedan regerade fram till 1859.

Nu är det så att jag har ett par kapitel kvar innan jag ställer tillbaka boken i bokhyllan så jag slutar här. Vill avsluta med att 1848 föds Håkan Rapps barnbarn Lotten. Det ät hon som blir länken till de fem resterande böckerna i serien om Mina drömmars stad. Jag rekommenderar varmt dessa böcker.

Det är nu fem år sedan jag skrev boken De heligas gemenskap och den hade ett öppet slut. Den slutade med frågan hur cellkyrkan i Värnamo nu skulle gå vidare. Vi väntade då också på en ny kyrkoherde som tillträdde ungefär ett år senare. Vi ville se hur han tänkte bygga församlingen. Det är en utmaning som heter duga att bygga församling eftersom det inte längre finns någon modell för det. Det blir snarare vad de kristtrogna gör det till. Om detta vill jag skriva framöver.

Vi var samlade några stycken häromdagen för att tala om arbetet i Nepal och kom in på visionen. Begreppet vision urholkades kraftigt på 1980-talet och reducerades snarast till att betyda vad vissa personer fått för sig. Det stannade vid att vara en ide. Vad är då en vision? Hur formulerar vi visionen för arbetet i Nepal? Då säget Jonny M att vi vill vara med om att förändra Nepal genom våra seminarier. Förändra Nepal? Det låter det. Kan vi det? Nej, men Gud kan! Och Gud kan låta oss få bidra.

Det finns säkert hundratals organisationer som arbetar på att förändra Nepal och ingen av dem kommer att lyckas, men tillsammans kan de, det vill säga vi, lyckas. Det blev plötsligt så tydligt att Gud har en vision i vilken vi kan leva och verka. I Skriften kallas Guds vision för hans hemliga rådslut.

När jag tänker på hur vi begravde modellen Cellkyrkan blir jag glad. Modellen innehåller visserligen gudomliga principer, men de kan inte förverkligas som modell. Principerna kan och måste förverkligas men modellen, Cellkyrkans eller andra, kan bara förverkligas av Gud. Kristi gemenskap kan inte åstadkommas av människor. Bara av Gud. Vi kan lära oss principerna, så, vattna eller bygga för att använda en annan bild. Men bara Gud kan ge växten. Bara Gud kan förse oss med det rätta byggmaterialet, guld, silver och ädla stenar.

Boken De heligas gemenskap slutade med två förslag i väntan på den nye kyrkoherdens. Det ena var att människor fortsätter att samlas i hemmen och Högmässan. Det andra att människor organiserar sig i gemenskaper som de gjorde förr. Jag tänker på kyrkobröderna och syföreningarna. En av deras styrkor som i och för sig också kunde vara en svaghet var eller är deras självbestämmande. Enskilda kristtrogna behöver tillsammans ta emot och leva efter de gudomliga principerna. De behöver få be och arbeta. Det kan inte anställda göra åt dem. Visionen kommer inte från de anställda. Den är inte deras utan Guds. Vi kan bara bidra.

Låter rubriken negativ? Den är hämtad från dagens SvD och är en beskrivning av svensk politik. Men jag kan berätta att verkligheten är och blir än mer negativ. Det är min slutsats efter fyra upptäckter.

Den första upptäckten gjorde jag under min tid vid Linköpings universitet då jag läste forskningsrapporter om identitet. Det är viktigt för människor att veta varifrån de kommer, att känna sina rötter. Den postmoderna människan tror sig emellertid kunna byta identitet. Vi ser det som olika livsstilar. Jag kan byta livsstil, ta time-out, nystarta, försöka bli en ny människa och djupast sett försöka skaffa mig en ny identitet.

Den andra gången jag förstod att här ska helt enkelt inte finnas några visioner var när jag läste en intervju med Fredrik Reinfeldt för fyra år sedan. Det var i anslutning till förra valet. Frågan som ställdes var just frågan om nationens framtid. Reinfeldt gjorde klart att visionernas tid är förbi. Socialdemokraterna stod för den sista visionen, den om folkhemmet. Idag är den död och begraven och lär inte uppstå igen. Reinfeldt menade att visioner bara är något individer kan ha. I vår tid ska var och en göra efter eget gottfinnande, så länge det inte skadar någon annan. Politikernas sak är att stifta lagar.

Den tredje gången den nya tidsandan stod klar för mig var när cellerna tålmodigt väntade på den nye kyrkoherdens vision. Den infann sig aldrig eftersom samtiden inte har några andra lösningar än individens. Det finns inga gemensamma lösningar, inga färdiga modeller och därför inga visioner. Sådana kan bara sluta i besvikelser. Det ligger en del i resonemanget.

Den fjärde gången saken slår mig så där rakt på är i dagens SvD. Ekon.dr, retorik- och ledarskapsforskaren Lena Lid Falkman skriver om årets valkampanj under rubriken Sakfrågor i fokus, men inga visioner. Hon skriver: "Det som verkligen har saknats i årets valrörelse är vision och ledning. Inget parti, eller block, har lyckats skapa en bild, en tydlig berättelse i framtiden."Ärligt talat är jag lite förvånad över rubriken. Vet inte dr Lid Falkman att visionernas tid är förbi? Eller kan det vara så att hon (liksom jag) inte håller med?

Det är viktigt för människan att veta varifrån hon kommer, men det är lika viktigt för henne att veta vart hon är på väg. Jag tror mig förstå något av den postmoderna människans själviska avsaknad av stora och gemensamma visioner. Jag ser böjelsen också inom Svenska kyrkan och jag förundras. Paulus vet att människan är "utan Gud och hopp i världen", men ledningen inom Svenska kyrkan borde veta bättre och ge folket den stora berättelsen, den stora och för människor gemensamma visionen. Den som föder oss på nytt till ett levande hopp. Gud har en vision för oss och den kan vi både lära känna och leva efter.

När jag nu tänker skriva ännu en blogg om visionen ser jag att det finns två äldre populära inlägg just med det tema jag ömmar för. De skrivna för ganska precis ett år sedan. Det första under rubriken Kristi kyrka blir synlig och det andra under rubriken Förnya eller förändra? I båda inläggen längtar jag efter förändring. Men jag vill påstå att det är mer än en längtan. Det är ett hopp. Idag ser jag tydligare skillnaden mellan ett hopp och ett levande hopp. Det senare är fött av Gud och får därför inte överges. Vi måste med andra ord ha del i Guds vision. Det är den vi ska leva i, av och för. Det är att leva i Krisus.

Jag tror att vi ska akta oss för att leva i sammanhang som saknar vision och i stället leva och verka för att upptäcka och förverkliga Guds vision för det sammanhang i vilket vi lever. Gud har ett mål för oss idag!

Men det börjar inte med modeller, strategier eller arbetsledare, utan med upptäcken av Guds närvaro, vilja och mål. När Paulus adresserar församlingen i Korint gör han det konsekvent med ett eskatologiskt perspektiv. När korintierna ser splittring skriver Paulus om enheten eftersom vi är ett i Kristus. När korintierna drar varandra inför världslig domstol skriver Paulus om Herren som domare och vi som hans medarbetare. När korintierna lever i otukt och incest skriver Paulus om äktenskapet som reflekterar det himmelska och så vidare. När Jesus ger oss saligprisningarna ger han det himmelska till de fattiga, hungriga, sörjande eller förföljda. Han och Paulus i hans efterföljd ger oss evangelium, det vill säga inkarnerar Guds himmelska vision. Denna vision är också för oss - i vårt sammanhang. Här finner jag den nyckel vi behöver. Det finns en träffande vers i Ords 29:18

Where there is no vision, the people perish (KJV)

Där profetia icke finnes bliver folket tygellöst (1917)

Utan uppenbarelsen går folket vilse (FB)

Utan profeter förvildas folket (Bibel 2000)

Det är avgörande för andliga ledare att förstå, predika och arbeta med Guds vision. Paulus skriver i Romarbrevet att Guds rike inte är grundat på något yttre som en byggnad, budget ellet annat som upptar så mycket av vår tid. Inte av mat eller dryck hur viktiga de än kan tyckas. Guds rike består i rättfärdighet och frid och glädje.

För att denna sanning inte ska vara ett luftslott, stanna vid ett ideal eller göra oss överandliga har Gud visat oss vad inkarnationen betyder. Visionen måste inkarneras för att bli verklig. Det är först här vi behöver en strategi, en organisation och en budget. Det gäller för oss att inte göra som ledningen inom Svenska kyrkan - blanda samman medel och mål. Eller än värre inte se eller förstå visionen.

En god vän ringde häromveckan. Det var Anders W i Växjö. Vi hade ett fint samtal som slutade med att han skickade mig en bok,Ödehuset. Jag hade intr hört om den fastän den kom ut 2007 och låg etta på NY Times bestsellerlista. Eller också passerade den obemärkt förbi. Den är skriven av William Paul Young och är förtjänstfullt översatt av Daniel Braw, utgiven på Libris 2009.

Berättelsen är hemsk och underbar på en och samma gång. Egentligen vill jag inte avslöja innehållet men finner det nödvändigt. Den lilla flickan blir bortrövad och mördad. Pappan söker sig till brottsplatsen, - ödehuset. Där möter han emellertid Gud och umgås med Gud under helgen. Boken återger Gud på ett bibliskt sätt. Där finns Fadern, Sonen och Anden i underbar gemenskap och huvudpersonen Mack dras in i denna gemenskap. Under helgen förvandlas Mack i sitt inre och mer än så kanske jag inte ska berätta.

Temat blir för mig en anknytning till de senare bloggarna, de som handlar om nödvändigheten av att leva i Guds vision. Andra kunde ha talat om att leva det himmelska livet på jorden. Jag tycket mycket om den tanken väl medveten om att livet på jorden alltid sker i korsets tecken. Men just i lidandet och döden sker förvandlingen! Tänk att allt det motstånd, elände och lidande som finns i dig och som kommer till dig sorteras in under Jesu Kristi kors. Paulus skriver att vi är döpta till hans död, men därför tror vi också att vi ska uppstå med honom. Se där återigen det eskatologiska perspektivet som också kan bli till förverkligad eskatologi.

Det är möjligt att leva i Kristus, att ta emot och se Guds vision förverkligad. Jag tror på gudomlig rättfärdiggörelse, frid och glädje i den Helige Ande. Och där vi inte får se Guds vision förverkligad i våra sammanhang finns den ändå kvar som ett levande hopp.

Kan Svenska kyrkan liknas vid ett ödeshus? Jag tror det till dels kan vara en relevant bild därav vår sorg och förtvivlan. (Precis som det kan vara en bild av mig som enskild individ) Men är det inte just till de sörjande och förtvivlade som Herren Jesus kommer med sin vision, med de goda nyheterna? Jo, förvisso.

Tack Anders W för den läsupplevelse du gav mig.0

"Ska du bygga församling får du göra det på fritiden. " Jag har inte glömt kollegans ord även om det var många år sedan jag hörde dem. Idag är jag övertygad om att han hade rätt. Det främsta skälet är att det knappast går att bygga församling på arbetstid för att på fritiden ägna sig åt annat.

Visionen om en levande församling har att göra med (kärleksfulla) relationer. Dessa utgår från hjärtat som du har med dig dygnet runt. Du lever i dem helt enkelt. Eftersom du tillbringar 128 timmar i veckan hemma och bara 40 timmar på jobbet är problemet uppenbart. Tjänstebeskrivningen kan aldrig vara utgångspunkten.

När Svenska kyrkan blev en arbetsplats bland andra upphörde den att vara församling i ordets bibliska mening. Den där uppdelningen mellan fritid och arbete har varit och är förödande. Svenska kyrkans anställda är anställda för att sköta ett arbete av mycket skiftande slag för vilket de har betalt. Det är långt ifrån vad vi menar med begreppet "levande församling". Frågan är om det ens går att kombinera.

I Värnamo, liksom på många andra platser, ber, tänker och arbetar vi för att åstadkomma en "levande församling". Men hur ska visionen förverkligas? Finns det något recept för hur det går till? Någon modell? Några utprövade metoder? Ja och nej. Ja, eftersom Jesus har gett oss ett uppdrag, nämligen att göra lärjungar. Och för det finns säkert metoder. Går det att mäta resultatet? Ja, det tror jag eftersom Jesus, som ett resultat har lovat att "bygga sin församling." Så gjorde och lärde också Paulus. Han bildade eller startade ingen församling.Han predikade evangeliet om Jesus Kristus och som ett resultat uppstod en levande församling, en gemenskap av människor som delade tro och liv med varandra, 168 timmar i veckan. Finns det inte risk att vi genom våra anställda med sina arbetsvillkor, genom mångsyssleri och felaktiga metoder motverkar vårt eget syfte?

Vårt problem, som jag förstår det, är att vi rättfärdigar "vår" kyrka, församling och "vårt" sätt att arbeta 40 timmar i veckan. Vi tycks glömma att församlingen är ett resultat av Guds verk i människors hjärtan, att den tillhör honom och att den är en, helig, allmännelig och apostolisk.

Kyrkan går, tack och lov, långt utöver Svenska kyrkan och sträcker sig långt utöver 40 tim i veckan. Någon tycker kanske att jag är orealistisk eller slår in öppna dörrar, men det jag önskar är att vi finner hur vi, också som anställda, bäst ska kunna bidra till förverkligandet av Guds vision. Kanske gör vi det bäst på fritiden. För utmaningen är att vara ledare som kan göra lärjungar, bilda gemenskaper och så göra skillnad i världen. För detta behöver vi helt andra strategier än de de anställda ser när de läser sina arbetsbeskrivningar, om de ens har några.

Jag har fått gott om tid att be, tänka och läsa det senaste halvåret. Bland annat lånade jag Ulf Ekmans Memoarer av Thomas S. Nu har jag också läst Andliga rötter och Urgamla stigar med stigande förvåning och glädje. Det passade bra att läsa böckerna nu eftersom jag för tillfället är upptagen med Guds vision för oss som lever och verkar i Värnamo. För här läser jag om Kyrkans vision, en, helig, allmännelig och apostolisk. När vi använder ordet vision tänker vi sällan på att Gud har en vision. Ordet får oss lättare att tänka åt det personliga hållet. Begreppet färgas av väckelsekristendomen, den om människors omvändelse och helgelse. Plötsligt får Ulf Ekman av alla andliga ledare tala till mitt inre.

Den första boken Andliga rötter gavs ut redan år 2009 och är resultatet av hans personliga brottningskamp och artiklar publicerade i Keryx. Ulfs process mot den Romersk-katolska kyrkan måste ses i minst ett 10-15 års perspektiv. Eftersom jag själv levt hela mitt liv i den allmänkyrkliga traditionen innehåller Ulfs bok inte för mig något främmande eller nytt. Men jag måste medge att jag förvånas och gläds på en och samma gång när jag tar mig igenom de 350 sidorna.

Det är ovanligt att läsa en introduktion till allmänkyrklig tro. Jag tror inte det har hänt sedan f Gunnars tid. Ulfs kamp leder till stringens i tanke och ord. Hans kamp sker med utgångspunkten i pingst-karismatiskt tänkande. Han har en enorm erfarenhet av sitt eget sammanhang och han brottas och skriver på 2000-talet vilket gör boken viktig. Vilken är då själva brytpunkten?

Som jag förstår det hela är brytpunkten synen på historien. Ulf vet och erkänner att Kyrkan fanns innan Bibeln. Han talar om den apostoliska successionen, om framväxten av trosbekännelsen och kanon. Den Helige Ande har lett processen och fortsatt att leda processen genom historien fram till våra dagar. Ulf har med andra ord övergett talet om att "bara" tro på Bibeln. Bibel är fortfarande nödvändig. Den är kärnan och normen, men samtidigt är insatt i, i ett större sammanhang. Detta är en del i brytpunkten.

En annan del i brytpunkten tycks mig vara en vidgad syn på inkarnationen och dess betydelse. Här blir plötsligt Jungfru Maria viktig. Det är hon som genom att samverka med Gud ger Jesus mänsklig natur. Inkarnationen betyder att Gud bejakar och förenar sig med sin skapelse. Nu använder Gud sig av vatten, vin och bröd, olja, bönedukar och skulle jag vilja lägga till av protosan, ättiksyragele och mediciner. Inkarnationen ledet till synen på sakramenten. Idag bekänner sig inte bara Ulf utan hela Kyrkan till åtminstone sju sakrament och än fler sakramentala handlingar.

Studiet av Kyrkans historia leder också till upptäckten av liturgin. Liturgin ligger dold i Nya Testamentet men blottläggs i det historiska skeendet.

Även om den allmänkyrkliga tron inte är ny har Ulf genom sin brottningskamp försett oss med en bra översikt. Boken kan nästan användas som uppslagsbok. Den ger läsaren hjälp med logiken och visar på en del av Guds vision för oss. Onekligen har de historiska kyrkorna inklusive Missionsprovinsen tillgång till Guds vision om en, helig, allmännelig och apostolisk.

Tack kära vänner för kommentarer. Vi är många som brottas inte bara med visionen utan lika mycket med frågan hur den ska förverkligas. Det är tydligt att man måste ta en sak i taget och dessutom göra det i rätt ordning. Det här en blogg och jag tycker det är viktigt att vi på en blogg får "provtänka". Inte ens jag själv behöver stå för allt jag skriver. Eller skulle jag skriva att jag är inte sämre än att jag kan ändra mig.

Just frågan om Tradition och Skrift är en sådan grundläggande fråga vi måste bestämma oss för om vi ska komma vidare. Era kommentarer visar att vi behöver förtydliga vad som menas med att "Kyrkan kommer före Bibeln", vilket jag faktiskt tror. Ett första förtydligande måste bli att jag tänkte på NT. Apostlarna (Kyrkans grundval) fanns före NT. Det var ju de som skrev NT.

Samtidigt är det naturligtvis riktigt att säga att apostlarna först tog emot Ordet. Men då syftar Ordet inte på Bibeln, vare sig NT eller GT utan på Jesus. Ordet är här inte en bok utan en människa.

Det går att säga att Bibeln fanns före Kyrkan om man menar GT. GT är ju, också för apostlarna helig Skrift. Men å andra sidan går det också att tillsammans med många bibellärare säga att Guds folk (Kyrkan i lite vidare mening) fanns före GT. Abraham och hans barn fanns som bekant före Lagen, torahn. Fast visst finns det rabbiner som säger att torahn är evig. Dock inte som skrift.

I slutändan håller ändå påståendet att "Kyrkan fanns före Bibeln", i synnerhet om man som i vanligt tal menar den kristna heliga Skrift.

Det här är viktigt inte för att nedgradera Bibeln utan för att förstå dess tillkomst och sammanhang. Även om påståendet uppgraderar Traditionen så förlorar inte Bibels som Helig Skrift sin plats och betydelse som norm och rättesnöre. Det ligger också i begreppet kanon. Bibeln är för mig Traditionens "kärna och stjärna".

Det stora problemet idag är knappast att vi förstår Bibeln på ett allmänkyrkligt sätt utan att så många teologer och biskopar har reducerat Bibeln till enbart ett historiskt dokument. Det ena leder som känt är till det andra. Bibeln har för de många blivit ointressant. Många har börjat förneka Bibeln som helig Skrift, omtolkat dess uppgift eller helt lagt den åt sidan, vilket är totalt främmande för mig.

Docenterna är ett popband som bor och verkat på Södermalm i mer än 30 år, följt Bajen i med- och motgång och sett stadsdelen förändras på gott och ont. Den nya låten "Södermalm" (klicka här) är en poetisk betraktelse av allt detta - lite vemod, ibland förtvivlan men också spirande hopp i ett Söderhjärta, - nästan som att se en Bajen-match. I den sista versen sjunger de om hoppet. Håll till godo.

Mysterium

Underströmmar

Kanal 10

Kennedy Bakircioglü

Krigens barn

Ulf Ekmans memoarer, del 1

Ulf Ekmans memoarer, del 2

Om helgelsen

15 veckor

Tack Victor

Vårdkaoset?

Vita bergens barn

Guds vision

Inga visioner

Förstå visionen

Ödehuset

Förverkliga visionen

Kyrkans vision

Visionens båda dokument

Södermalm - igen