Håkan Sunnlidens blogg, se också www.sunnliden.se

De första kristna hade inga byggnader att gå till. De hade med andra ord ingen kyrka att gå till heller. Förklaringen är enkel. De själva utgjorde kyrkan, Kristi kropp på jorden. Kyrkan eller församlingen var och är en helig gemenskap. Jag tror att denna enkla sanning behöver återerövras och att den bara går att återerövra i hemmet, i vardagsmiljön. Observera att detta inte betyder att vi måste göra oss av med kyrkbyggnader eller präster.

När jag har förstått att de första kristna samlades i hemmen blir Nya Testamentet som nytt. Praktiskt taget hela NT utspelas i hemmiljö. Om jag hoppar över evangeliernas berättelser om Jesus och hans hem och går till Apostlagärningarna och Paulus-breven ser jag först att lärjungarna tillsammans med bland andra Maria höll ihop under ständig bön. Förmodligen var de samlade hemma hos evangelisten Markus vars mor som också var moster till Barnabas sålt hemmet på Cypern och köpt ett ganska stort hus i Jerusalem. Där samlades de första kristna. Där var Petrus och där hade nog också Paulus och Lukas vistats bland många andra.

När Paulus på sin andra missionsresa kom till Filippi mötte han Lydia. Hon var den första som tillsammans med sitt hushåll kom till tro på Kristus. Hennes hem blev basen för församlingen i Filippi och tänker jag mig; det var där Filippebrevet lästes för första gången.

I Korint träffade Paulus Akvila och Priscilla. Han bodde hos dem och där började församlingen bli till. Eller var det hemma hos synagogföreståndaren Crispus som kom till tro med hela sitt hushåll? Eller var det hemma hos Stefanas och hans hushåll församlingen samlades? Jag tror de samlades på alla tre ställena och senare i ännu fler hem eftersom församlingen växte numerärt. Vad de gjorde när de samlades? Det kan du läsa om i 1 Kor 10-14. När Paulus och hans medarbetare var på väg hem stannade de i Troas där de träffades i ett hem. Paulus undervisade till midnatt, så länge att Eutychos somnade och föll ut genom fönstret. Där firade de också mässan.

När jag läste Michael Breen var han mån om att vi inte tänker oss ett hushåll som vi tänker hushåll idag. Vi ska inte tänka oss en kärnfamilj eller ens en utvidgad sådan till 10-15 människor, utan vi ska tänka oss ett hushåll med 20-70 människor. För min del betyder det en förskjutning från cell till zon. Zonen består av 3-6 celler. Den har olika namn i olika sammanhang, som till exempel pastorate, cluster, koinonia, kommunitet, missional community med mera. Eller varför inte husförsamling? 20-40 människor, inte fler än att de kan samlas i ett hem.

När vi kommer till Romarbrevet vet vi att församlingen bestod av flera, rent av många, husförsamlingar. Dessa firade mässan var för sig i olika hem. Låt säga 50 ellet kanske 60 människor i varje hem, då inklusive kvinnor och barn. Hur hörde dessa olika församlingar samman? De delade tron på Herren Jesus. De var förenade genom dopet. De lyssnade till Guds Ord, firade mässan eller tillbad i den Helige Ande oavsett om de var hemma hos Akvila, hos Febe, Andronikus eller någon av alla de andra Paulus nämner vid namn. Av slutversarna i Apostlagärningarna förstår vi att många också senare firade hemma hos Paulus.

Av bland andra de brev Paulus skriver till Timoteus verkar det som att det fanns en biskop i varje stad, en i Korint, en i Rom och så vidare. Sedan hade biskopen en präst till varje husförsamling. Så förutom att de var förenade genom den gemensamma tron, liturgin i den Helige Ande var de också förenade genom det apostoliska ämbetet!

Varför skulle inte vi i Värnamo kunna ha det på samma sätt?

Det står klart för mig att vi behöver visioner och som kristen ser jag efter den himmelska visionen. Den som kommer från Gud. Gud visade Noa hur arken skulle byggas och Noa gjorde så. Gud visade Moses hur tabernaklet skulle sättas upp och Moses handlade helt efter instruktionerna. På samma sätt lydde Paulus den himmelska synen och den bar honom särskilt under motgångarna. Hur han annars skulle ha orkat blir obegripligt. Johannes fick en syn på ön Patmos och skrev Uppenbarelseboken just som han blev tillsagd.

Politiker, ekonomer och andra ledare frågar efter visioner och jag är lätt förundrad över det faktum att ledarskapet inom Svenska kyrkan sällan eller aldrig berättar vart och hur de vill leda organisationen. Antingen döljer de sina politiska motiv eller så saknar de visioner. Tyvärr gissar jag på det senare. Inte underligt att så många anställda är uppgivna.

Har Gud några tankar för de kristna i Värnamo? Några önskemål? Finns det några löften knutna till dessa? Det måste, menar jag, vara prästernas och pastorernas angelägenhet att veta. Då måste det också vara min sak om än inte helt och hållet.

Under de år jag varit i Värnamo har jag lärt mig att det finns en spänning mellan vad vi kan kalla ideal och verklighet. Den tyske teologen Karl Rahner (1904-1984) och den amerikanske, jesuiten Avery Dulles (1918-2008), påpekade inte sällan detta eftersom de båda var intresserade av pastoral teologi. Rahner skilde mellan två former av ekklesiologi, domatikens och den praktiska teologins. Varje församling har dels sin institutionella form som struktur och organisation och dels det levande fromhetslivet som en del av det kristna livet. Dulles talade till exempel om att kyrkan som institution sällan eller aldrig berörde människors vardag. Därför behöver vi modeller för lärjungaskap. Den svenske professorn i kyrkovetenskap, Sven Erik Brodd (1949 - ) skriver att:

... det uppstår en frustration när teori och praxis skiljs åt. Praxis lever då ett okontrollerat egenliv genom impulser från spontana insatser eller stimuli från församlingens sociala omgivning.

Min fråga är inte längre om Gud har en vision för oss i Värnamo utan hur den bäst kan beskrivas, förmedlas och förverkligas. Skyndsamt vill jag stryka under att jag inte i första hand talar om nya sätt att organisera. Det gör jag gärna, men i andra hand. För som det har sagts i tidigare kommentarer så börjar Guds rike, gestaltandet av Kristi kropp och vandringen i lydnad med den nya födelsen.

Jag känner många i Värnamo som bekänner Jesus som Herren. De lever i olika hushåll. Ingen präst eller pastor, allra minst jag, kan eller behöver göra dem mer kristna eller placera dem i hushåll. Men kanske det är en del av Guds vision för dem, för oss, att mötas i vardagen, äta tillsammans, dela vardagens möda och, naturligtvis, tacka Gud. Jag skulle här kunna citera många bibelord men väljer istället att avsluta bloggen med att citera biskopen Sven Thidevall:

Det är i spänningsfältet mellan vision och verklighet, mellan idé och struktur, som en förändrade dynamik uppstår. Idéerna och visionerna saknade betydelse så länge de inte kunde kopplas till konkreta människor, grupper och strukturer.

Det är alltid känsligt att tala om eller försöka att visa på vem som är en riktig kristen. Lika svårt är det att tala om den sanna församlingen. Om människor som inte själva bekänner sig till Jesus Kristus, och det är väl ändå de flesta, tycker att frimodiga kristna är självgoda, exkluderande och högmodiga kan jag förstå det. Det är väl snarast ett gott betyg från de icke-kristna eftersom de noterar skillnaden mellan dem och de kristna. Däremot är det inte lika enkelt att förklara vari skillnaderna består. De sitter ju inte främst i det yttre. Kristna skiljer sig inte från icke-kristna genom att de i sig skulle vara bättre på något sätt. Skillnaden är Jesus Kristus! Denna enkla sanning gäller också den kristna gemenskapen.

Naturligtvis tror jag på "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka", men lika sant som att församlingen är en rättfärdig gemenskap i Kristus, lika sant är att den är syndig i sig. Det riktigt stora är emellertid att också det syndiga förts in i Kristi kropp och lagts under hans herravälde. Det är också detta faktum att vi lever av förlåtelsen som vi kristna vill ska ta gestalt ibland oss. Så det blir synligt i vardagens realiteter.

Jag plockade ner Bok 6 - Bröders gemenskap från bokhyllan. Den ingår i C-O Rosenius samlade skrifter. I den beskriver han så underbart den sanna församlingen. Det utmärkande kännetecknet hämtar han från den himmelska visionen i Joh Upp 14. Det är den nya sången, en sång som bara de som hade Lammets och Faderns namn skrivna på sina pannor kunde lära. Sången handlar om Lammet som blivit slaktat och som köpt oss med sitt blod. Det är vad som präglar de pånyttföddas gemenskap. Den kristna gemenskapen vilar på syndernas förlåtelse.

Det här är inte platsen för bibelförklaringar men det måste ändå sägas i sammanhanget att de som har fått mycket förlåtet och också fått sina liv förvandlade. De har fötts på nytt, blivit Guds barn och detta nya liv sätter sin prägel på gemenskapen. Samtidigt är det så att ingen i den kristna gemenskapen behöver värdera någon annan. Vi behöver inte se in i varandras liv för att försöka bedöma vem som är en riktig kristen. Gemenskapen kännetecknas av att vi ser in i Jesus Kristus. Och alla är välkomna in i den gemenskapen. Det är en inkluderande gemenskap.

Det finns många fördomar om den lilla gemenskapen, till exempel att den är eller måste bli sekterisk, bli hård ellet tvärtom bli urvattnad och ointressant. Fördomarna är legio, men hur var det då med att samlas runt Herren Jesus? Kanske är det just han som är räddningen? Inte "bara" från synd, död och evig förtappelse utan också från sekterism, tråkiga möten och likgiltighet..

Jag önskar att den gemenskap jag faktiskt lever i skulle präglas av den nya sången, syndernas förlåtelse och den överflödande nåden. Det finns många gemenskaper som saknar det mest grundläggande och det finns alltid en risk att sådana gemenskaper skadar mer än de bygger upp. En kristen gemenskap är inte fullkomlig eftersom den består av människor, men den kan ha Jesus Kristus i centrum, han som förändrar allt.

Nu har jag i ett antal bloggar försökt göra gällande att vi behöver visionen, men också att jag inte förstår visionen som en mänsklig idé. Jag är övertygad om att Gud har en vision för oss och att vi kan se den. Det behöver inte alls vara särskilt märkvärdigt om det nu inte är märkvärdigt att Gud är/finns och faktiskt intresserar sig för oss. Denna tro är inte utmärkande särskilt för mig utan måste förstås som allmän-kristen tro. Men det finns en grundförutsättning och det är att bara Gud själv kan ge liv, åstadkomma växt det vill säga bygga församling. Han gör det genom att evangelium förkunnas och tas emot i trogna hjärtan och varför skulle inte det kunna ske?

För att bloggarna inte ska framstå som tomma ord behöver de med andra ord knytas till människor av kött och blod, till grupper och relevanta strukturer inom vilka Gud verkar. Jag har låtit bloggarna förenas under rubriken Den lokala visionen och till och med åtminstone till dels landa i Värnamo pastorat. Jag tycker själv att det är ganska djärvt, men vad har jag att förlora? Här finns redan en gemenskap värd namnet om minst 30 gudstjänstfirare. De samlas i sina celler varje vecka året runt och varje månad till gemensam samling i hemmen. Det finns därför anledning och underlag för att se närmare på det bibliska begreppet grekiska koinonia. Jag hittar det på fem olika ställen.

I 2 Kor 13:13 kan ordet vara en subjektiv genitiv, en objektiv genitiv, eller kvalitativ genitiv. I det första fallet kommer gemenskapen från Anden. I det andra fallet är Anden gemenskapens mål, det vill säga gemenskap i Anden och i det tredje fallet är gemenskapen i sig andlig, en andlig gemenskap. Bibel 2000 har valt att förstå orden som vore de en subjektiv genitiv, medan Giertz översätter den som vore den en objektiv genitiv. Han skriver gemenskapen med den Helige Ande. FB, som vi använt i denna kommentar, har som många andra översättningar valt en tvetydig översättning. Orden den Helige Andes gemenskap kan förstås på olika sätt.

I Apg 2:42 översätts ordet koinonia med gemenskapen (FB) OCH i 1917 med brödragemenskapen, eftersom det syftar på en mycket konkret verklighet.

I 2 Kor 8:4 användes översätts ordet koinonia med orden "hjälpen åt de heliga”. Genom penninginsamlingen blev korintierna och församlingen i Jerusalem ”delaktiga” i varandra.

I Gal 2:9 räcker att apostlarna Paulus handen som ett tecken på gemenskap. De fördelade arbetet, så också i Fil 1:5.

Ordet koinoniakan förstås som delaktighet. Vi kan med andra ord använda ordet koinonia om de heligas gemenskap. Det betyder då att vi delar liv med varandra – i den Helige Ande. Denna gemenskap som vi också idag vill leva i kommer från Anden, är i Anden och är därför andlig och kommer till uttryck i ömsesidig kärlek och praktiskt arbete. Jag tycker plötsligt att begreppet är både tydligt och praktiskt, men hur skulle det kunna landa i ett pastorat som Värnamo år 2015? Det kan man fråga sig och därför får det bli några bloggar till på temat.

Idag har vi varit i högmässan, söndagen före Domsöndagen. Där lästes det texter ur Bibeln. Episteltexten är från Fil 3:20 ff. Texten börjar: "Vårt hemland är himlen och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus." Ja, det står faktiskt herren med litet h. Där har nog kommissionen missat något väsentligt eftersom vi talar om universums Herre. Men, men det kanske kan bli en motion till kyrkomötet om en ny bibelöversättning så småningom.

Episteltexten blir extra intressant om jag läser den med det eskatologiska perspektivet. Vårt hemland är himlen, - redan nu. En kristen längtar dit och koinonians uppgift blir att utgöra detta hemland redan här i tiden. I denna koinonia väntar vi på Herrens ankomst. Och Han är inte långt borta därför att i evangelieläsningen fick jag höra att Guds rike är mitt ibland oss. Eller som det står i översättningen "i er".

Som kristna har vi en fantastisk kallelse, - i tid och evighet.

Imorgon ska jag försöka lyssna till kyrkomötets ledamöter via webben.

Nu har betänkandet om Guds vägar och Kairosdokumentet diskuterats i kyrkomötet. Det tog sin lilla tid eftersom det var ganska många talare. Men jag tycker det blev en förvånansvärt bra debatt. Bakgrunden är som bekant den att ett tidigare kyrkomöte antagit dokumentet Guds vägar. Jag tror det var år 2001. Det har Svenska kyrkan som avsändare och målsättningen var att bekämpa den så kallade "ersättningsteologin" som menar att kristendomen ersatt judendomen. Eller mer rakt på sak Gud har övergivit det judiska folket och gått över till de kristnas sida, en lika vanlig som befängd idé. Men dokumentet kom att läggas till handlingarna som det heter. Det försvann helt enkelt.

År 2009 kom sedan ett dokument från palestinska kristna kallat Kairosdokumentet. Som alla förstår innehåller det en hel del ersättningsteologi och kom i den meningen att till stor del också att ersätta Guds vägar. Dokumentet trycktes upp, spreds, anbefalldes för studier i församlingarna och lades ut på Svenska kyrkans hemsida trots att Svenska kyrkan inte är avsändare. Till årets kyrkomöte kom så tre motioner med sju förslag som alla handlar om att rätta till saken.

Jag är glad att Svenska kyrkans sätt att hantera saken inte passerade obemärkt. Till stor del kan vi tacka prästen Annika Borg för det men också biskopen Åke Bonnier. När jag för några timmar sedan lyssnade till debatten förstår jag att en svängning har skett. De ansvariga, vilka de är, försvarar sig med att dokumenten inte ska spelas ut mot varandra. De tillhör olika genrer sägs det. Och det är nog sant. Guds vägar är närmast ett bekännelse dokument, ett försök att rensa ut ersättningsteologin medan Kairosdokumentet är ett politiskt nödrop.

Saken är emellertid så teolgiskt viktigt att biskop Bonnier inte vill nöja sig med att Guds vägar nu också ska tryckas, spridas och studeras utan det ska också införlivas i Svenska kyrkans utbildningar och leda till en granskning av Evangelieboken. Här stod debatten. Betänkandet föreslår bifall till spridning, men avslag på de senare förslagen. Imorgon tas beslutet och utgången är inte alldeles given. Det ska bli spännande att se hur det går.

Dag Sandahl försökte vidga debatten genom att fråga hur Svenska kyrkan ställer sig till den moderna staten Israel men av begripliga skäl var det ingen som orkade ta sig an den frågeställningen. Ändå bra att frågan ställdes. Det ger ju anledning till att återkomma i saken.

Aposteln Paulus talar förvisso om det gamla respektive nya förbundet, men hur det ska förstås är en annan om än en närliggande sak. Det finns naturligtvis orsaker till ersättningsteologin men så djupt går knappast att gå på ett Svenska kyrkans kyrkomöte.

Tänk om också en sådan sak som den nya födelsen kunde bli föremål för debatt i kyrkomötet?!

Jag hade tänkt skriva något mer om kyrkomötet men blev så trött när jag tänker på det att jag hoppar det. Kanske kan jag återkomma i saken när jag läst protokollen. I stället vill jag fortsätta på temat Guds vision för oss.

Det gäller att få tag på Guds vision för de kristtrogna i till exempel Värnamo. Guds vision är stor och omfattande så det går inte att tillgodogöra sig, bara delar. Och det kan säkert se olika ut för olika individer. När jag läser min Bibel, som måste vara relevant i sammanhanget, upptäcker jag olika bilder. Här talas bland annat om att vi är upptagna som bröder och systrar i Guds hushåll. Jag tycker om den beskrivningen och tror att den kan lära oss något om vårt sätt att umgås med varandra. Vi har talat med varandra i den gemenskap jag levet med och nu har jag skickat ut ett underlag för fortsatta samtal i cellerna. Du får del av det här. Kanske vill du ta upp ett samtal i saken dina vänner? Jag tror ganska säkert att det kommer att uppstå koinonior lite varstans i landet, särskilt inom Svenska kyrkan. Hoppas du kan ha glädje av och använda utkastet nedan.

Vad är en koinonia?

Apg 2:42, 2 Kor 8:4, 13:13, Gal 2:9, Fil 1:5 (se förra bloggen)

Koinonian är en gemenskap mellan människor som delar liv och uppdrag med varandra. Den består av 20-35 människor som samlas en gång i månaden i hemmen parallellt med pastoratets gudstjänster och cellmöten.

Vad vill en koinonia?

Målet är att vi tillsammans ska gestalta Kristi kropp i ömsesidig kärlek och praktiskt arbete
enkelt och innerligt ska kunna välkomna nya människor ska erfara nytestamentlig gemenskap
träna nya ledare på alla nivåer

Vad kan jag förvänta mig av en koinonia?

Samlingarna äger rum en gång i månaden och varar normalt två timmar 18.30–20.30. Vi börjar alltid med mingel och enkel förtäring. När tiden är mogen sjunger vi lovsång och ber. Vi förväntar oss att Jesus är närvarande och verkar genom evangeliets ord och genom den Helige Ande, såsom det berättas i Nya Testamentet.

Som medlem i en koinonia delar jag livsrytm med övriga medlemmar och utrustas för tjänst.

Vad gör en koinonia utöver sig själv?

De som lever i en koinonia utrustas för sin tjänst i vardagen, uppmuntrar till bildandet av nya koinonior och någon gång varje år tjänar vi tillsammans för samhällets bästa.

Vem får vara med i en koinonia?

lever i en gemensam livsrytm
står under en biskop (Denne svarar för lärjunge- och ledarträning, tillsyn, sakramentsförvaltning)
har ett mål (Spiritualitet, apostolisk tjänst och gemenskap)

Så ser med andra ord utkastet ut. Det kommer säkerligen att uppstå en del frågor i saken eftersom detta slag av gemenskaper i stort lyser med sin frånvaro inom Svenska kyrkan. Jag kommer att följa upp dessa bloggar och fortsätta försöka vara praktisk.

Tänkte visa på några av koinonians fördelar. När jag skrev avhandlingen om Cellkyrkan försökte jag definiera vad en cellstrukturerad församling är. Det gällde att hitta identitetsmarkörer och att värdera styrkor och svagheter. Och dessutom att bestämma lämpliga kriterier. Men innan jag visar på några styrkor vill jag repetera själva grunden.

Ingen människa kan lägga grunden eftersom den redan är lagd. Det är Guds eget försoningsverk som utgör grunden för (den eskatologiska) församlingen. Paulus varnar dem som bygger för att använda sig av hö, halm och strå. Varje kristen både kan och ska bidra, men med silver, guld och ädla stenar. Den kristna gemenskapen är byggd på försoningens grund och vi bidrar till Guds tempelbyggnad med syndernas förlåtelse, nåd och tro. Det är därför inte särskilt svårt att känna igen Guds församling som vi ibland gör gällande. Den präglas av den nya sången, den som riktar sig till det slaktade Lammet.

När det viktigaste är sagt kan jag peka på fyra mänskliga fördelar.

1. Djup och äkta gemenskap
I en koinonia förenas man på djupet. De som delar vardagens liv med varandra delar både glädje och sorg. Under de 20 år Kari och jag levt celliv har vi fått vara med om mer än vi kunnat drömma om. Jag minns hur jag tidigt lärde mig att ska vi dela liv med andra måste vi lära oss att älska var och en. Det är helt omöjligt att baktala sin nästa och tro att den cellen ska bestå. Det finns inget annat än äkthet som gäller. Det betyder inte att vi alltid är överens, tycker lika eller vill samma sak. Men det betyder att vi måste lära oss vad respekt, tolerans och omsorg är för något - på riktigt. Kriser, inte minst, men också det gemensamma syftet förenar som inget annat.

När vi möts i söndagens högmässa och bryter brödet förenas på ett än djupare sätt.

2. Taxonomin
Kanske ett okänt ord för många men det betyder ordning, bruk eller system. Till Cellkyrkans upplägg hör en väl genomtänkt plan för undervisning, samtal och mognad. Det handlar om att växa till mognad till sin inre människa, att gå från A till B. De som varit med ett tag får vara mentorer för de ny-kristna. Genom att ta ansvar för nya växer och mognar de som varit med samtidigt som de repeterar vad de själva tidigare gjort.

3. Det gemensamma syftet
I en cell liksom i en koinonia delar man värderingar, spiritualitet, livsrytm och målsättningar med varandra. Delad glädje är ofta dubbel glädje. Mission är ingenting annat än att lämna sitt hem för att möta grannar, arbetskamrater, göra ärenden på affären, resa på semester eller undervisa i Nepal. Vi delar livsrytmen med varandra. Högmässan, mötet med andra cellmedlemmar eller andra. Kanske är vi medarbetare i någon av församlingens verksamheter. Tänk så många gånger vi har tackat Gud för människor som kommit med i en Alpha-grupp eller börjat gå trons väg. I en koinonia tror jag vi kan finna nya vägar att missionera och evangelisera.

4. Evangelisation bland vänner
Evangelisation är för många kristna något skrämmande. Vi behöver få erfara att evangelisation inte är en tung plikt. Evangelisation är något vi gör tillsammans och de första som uppmärksammar vår uppriktighet är våra närmaste. Det är ett känt faktum att om någon börjar följa Jesus följer gärna andra efter. Ett sant evangelium smittar, sprider sig som ringar på vattnet.

Det finns många andra styrkor men kanske är dessa uppenbara. De visar på sådant som inte är lätt att förverkliga som privat-kristna eller genom att bara delta i kyrkokören. Men finns det då inte svagheter också? Självklart gör det det. Vi är människor, men också svagheter, rätt hanterade, tjänar sitt syfte. Men det får bli nästa blogg.

Det är klart det finns svagheter men om vi är medvetna om dem kan vi kanske både förebygga och hantera dem på tillräckligt bra sätt. Varje små-grupps rörelse är barn av sin tid, resultatet av ett samspel mellan sociala, historiska och teologiska faktorer. När jag studerade Cellkyrkan fann jag och bearbetade jag även kritiska punkter. Jag tog bland annat del av Tricia Tillins skoningslösa kritik. Jag tyckte mig se att den i mångt och mycket rymde hennes egna rädslor. Dessa tycks i sin tur grunda sig på följande insikt:

There´s a transition taking place and hardly anyone is noticing. The model of the church is being changed, from a single-building/church-programs model to a home-based/body-ministry cell-structure.

Det gäller att våga gå in i gemenskapen trots hotande faror från såväl egna brister som andras hån.

Här följer nu fyra kritiska områden:

1. Dålig teologi
Det finns en sorts postmodern längtan att vilja göra sig av med "det gamla". Den dåliga teologin är ofta a-historisk och utan sammanhang. Men varje sådan böjelse rymmer i sig ett mått av sekterism. Det ger näring åt den köttsliga naturen och leder till högmod och förakt. Det är inte för intet ordspråket säger att högmod går före fall. Här gäller det att se upp.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att lära sig vad en, helig, allmännelig och apostolisk Kyrka betyder för att i möjligaste mån undvika fallgroparna.

2. Vi-och-dom-tänkande
När människor gör något som skiljer sig från det normativa är risken stor att de samtidigt får en känsla av att vara "rättare"än andra. Hur många gånger har det inte hänt att andra människor blivit objekt som ska vinnas med missriktat nit. Men risken att objektifiera andra gäller om möjligt i än högre grad för de som inte delar gemenskapen i det att de känner sig just utanför vilket de också är. Sådana människor frestas att peka finger åt de små gruppernas gemenskap samtidigt som de kan uppleva sig själva som andra klassens kristna fast det inte finns sådana.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att vara insatt i ett historiskt sammanhang, att se varje människa som subjekt och inte låta gemenskaperna bli till isolerade öar.

3. Bristande ledarskap
Med bristande ledarskap tänker jag främst på teologiska brister. Starka personligheter som inte är teologiskt tränade blir auktoritära och riskerar att vilseleda många. Det har alltför ofta hänt att ungdomlig entusiasm fått vara vägledande. Om till exempel gemenskapens inriktning varit eller är numerär tillväxt blir tonen gärna triumfatorisk och lämnar inte utrymme för misslyckanden. Till bristande ledarskap räknar jag också dem som på olika sätt utövar otillbörlig kontroll istället för att främja frihet under ansvar.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att koinonian lyder under en biskop, har dennes beskydd och välsignelse för att så bevaras i den allmänneliga gemenskapen.

4. Splittringstendenser
Tyvärr är inte alla människor lika glada över att leva och arbeta på nya sätt. Om det bildas koinonior får man nog räkna med att inte alla tycker om det. Risken för "splittring" i församlingen är därför stor. Enklast vore därför att inte försöka med nya sätt. Men är det verkligen den väg HERREN visar det folk som sakta men säkert går ut i sekulariseringens mörker? Jag tror inte det. Men jag tror mig idag bättre förstå apostelns ord:

Partier måste finnas ibland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att inte blanda samman Kyrkans väsen och mänskliga, föränderliga organisationer.

Den välkände anglikanske prästen och teologen Michael Green (1930–), är redaktör för boken Church Without Walls – a global examination of cell church. I boken medverkar tio teologer, åtta anglikaner, däribland biskopen Moses Tay som var biskop i Singapore under åren 1982–2000, men också Neighbours medarbetare Bill Beckham. I det avslutande kapitlet ”Cell Church: Its Strengths and Dangers” framförs farhågor sn sorteras in under mina fyra områden, men han skriver också

”But there are great advantages too, which you may feel outweigh the dangers”.

och avslutar boken på följande inspirerande sätt:

There is nothing faddish about cell church. It is not the latest bandwagon to climb on to. It is nothing less than original Christianity

Det är inte första gången det rapporteras om utköp av präster. Det är tråkigt att inse att arbetsmiljön är så dålig att Svenska kyrkan sett sig nödgad att köpa ut personal för 115 miljoner på fem år. För några år sedan rapporterades i Kyrkans Tidning om utköp för 80 miljoner och det skrevs om den dåliga arbetsmiljön. Tydligen har det inte blivit bättre utan medlemsavgifterna fortsätter att användas till utköp och för närvarande ser vi ingen förändring. Den läsare som vill läsa mer om eländet ska klicka sig fram till Anders Brogrens hemsida eller varför inte till Dag Sandahls blogg. De har god koll på läget.

Jag har en tes som försöker förklara den dåliga arbetsmiljön inom Svenska kyrkan som jag kan dela med mig av och som ni gärna får kommentera. Den bygger på den förvandling Svenska kyrkan genomgått under några decennier. I den vill jag påstå att Svenska kyrkan upphört att vara en, helig, allmännelig och apostolisk det vill säga, i min terminologi, kristen kyrka. Eftersom jag själv varit anställd i 37 år och kunnat följa utvecklingen på nära håll, tror jag mig ha fog föt tesen. Det går inte att göra några längre utläggningar på en blogg och jag har ingen lust att skriva om detta i 10-15 delar utan nöjer mig med det stora svepet.

Det är 33 år sedan jag första gången kom till Värnamo. Då var kyrkoherden Sigfrid Allgulin fortfarande i livet och han deltog i en av våra prästsamlingar. Frågan gällde om vi inte borde schemalägga våra lediga dagar. Det hör till saken att de flesta av oss tyckte det var helt onödigt. Om vi bara hade ordning på predikoschemat och när vi skulle sitta på expeditionen, kunde det väl ordna sig med ledigheter. Det måste väl ligga i vars och ens intresse att se till att man kunde vara ledig ibland. Ungefär så gick diskussionen som avslutades med att f Sigfrid sa: "Äsch, jag arbetar alla dagar - fast långsamt. "

Före år 2000, innan staten ändrade relationerna till oss präster var vi ämbetsmän. Vi innehade ett kyrkligt ämbete och förvaltade det på eget ansvar med den stora räkenskapsdagen för ögonen. Biskopen i Växjö stift var min arbetsgivare. I sakristian hängde en tavla som påminde oss om räkenskapsdagen och uppmuntrade oss att predika som vore det vår sista predikan. När jag senare själv blev kyrkoherde 1983 fick jag till och med en fullmaktstjänst, det vill säga en statlig garanti för livslång tjänst. Den kunde inte göras om intet, - sades det. Men 10 år senare när ledningen ville förflytta mig mot min vilja fick jag ge dem min tillåtelse att återkalla fullmakten. För det krävdes ett emellertid ett riksdagsbeslut. Mitt uppdrag var att predika Guds Ord såsom det framgår av Bibeln, en normativ helig Skrift och såsom våra Bekännelseskrifter vittnar. Bibelns texter läses fortfarande i gudstjänsterna även om det sker i urval och även om inte alla avslutar läsningen med orden "så lyder HERRENS ord". Till denna läsning skulle fogas en predikan, det vill säga en förklaring och möjlig tillämpning av texten. Vidare hörde till tjänsten att förvalta sakramenten och att bedriva konfirmandundervisning.

När åren sedan gick förändrades tjänsten alltmer. Tillbaka i Värnamo 1998 var den första uppgiften att lägga ut ledigheterna. Två dagar i veckan, senare varannan helg, 15 prostdagar och 7 veckors semester, sammanlagt cirka 150 dagar. Nu skulle det f Sigfrid gjort sakta men säkert under veckan klämmas in på 40 timmar. Jag har idag ingen expeditionstid men ska vara anträffbar dygnet runt på min tjänstemobil. Jag har sedan några år inga konfirmander. Konfirmandarbetet sköts nu av så kallade arbetslag och präglas knappast av prästens uppdrag. Biskopen är inte längre min arbetsgivare utan det är det lokala och politiskt tillsatta kyrkorådet. Detta är i sin tur underordnat kyrkomötet vars ledamöter, med undantag, drivs av parti- och kyrkopolitiska program. Kyrkorådet har tillsatt en kyrkoherde att vara min chef. Biskopen och min kyrkoherde har nu som uppgift att "utöva tillsyn"över mig så jag inte beter mig på oönskat sätt.

För att återgå till tesen och sammanfatta menar jag att präster och andra anställda inom Svenska kyrkan befinner sig i en annan värld än före år 2000. Eftersom många inte verkar ha förstått det och därför inte kunnat anpassa sig far de illa, mycket illa. Den nya världen ser inte alls ut som det var tänkt vid anställningen.

För Svenska kyrkans del kanske det kan lösa sig genom att ytterligare tajta till utbildningsväsendet och genom att också fortsättningsvis driva en alldeles bestämd utnämningspolitik. Kyrkopolitikerna behärskar ju för närvarande scenen fullständigt. Till detta kommer naturligtvis att många av oss strax går i pension, konverterar eller köps ut.

Jag tror ändå fortfarande på Gud och att Gud har en plan.

Alldeles för en stund sedan kom jag "från jobbet". Nu är jag i sådant skick att jag kan promenera dit, dricka kaffe och sedan promenera hem igen. Jag var nog borta tre timmar. Rekord! Nu gäller det att fortsätta på den inslagna vägen. Kanske skulle jag börja gå ner till middagsbönen eller vespern. Jag behöver ju träna både den yttre och den inre människan.

Vi hade ett relativt långt samtal om arbetsmiljön i Värnamo pastorat. Jag försökte säga vad jag skrev på förra bloggen. Om det föll i god jord vet jag inte. Väl hemkommen blir jag påmind om senaste numret av Kyrkans Tidning. Där fanns några sidor om arbetsplatsen och vad jag förstår har jag där fått stort stöd för min tes av beteendevetaren Lars-Erik Warg, docent i psykologi vid Universitetssjukhuset i Örebro. Jag citerar:

Enligt Lars-Erik Warg fungerar arbetsmiljön bättre inom de församlingar som ser sig själva som vanliga arbetsplatser och har ett systematiskt arbetsmiljöarbete. De som i stället präglas av en förväntad snällhetskultur (sic! läs kristen, HS) har svårare att hantera konflikter.
- Man ska inte ha förbön som främsta instrument för att lösa konflikter, säger han.

Här träffar docenten huvudet på spiken.Församlingen som vanlig arbetsplats?! Teologiskt är resonemanget helt uppåt väggarna, men det är samtidigt en väldigt bra beskrivning. Problemet med dålig arbetsmiljö uppstår naturligtvis när någon med vigningstjänst blandar samman de två enheterna. För all del kan också lekmän och förtroendevalda göra detsamma.

Tyvärr tror jag att denna sammanblandning är mycket vanlig hos dem som önskar leva efter sin kristna trosövertygelse. Det torde vara en tidsfråga innan de, ofta som bitter erfarenhet, upptäcker att vi faktiskt talar om två enheter.

Men låt oss inte vara alltför snabba med våra slutsatser. Om vi kan lära oss något av kyrkohistorien kunde det kanske vara att inte bilda nya församlingar. Dessa har ofta svårt att på sikt överleva. Men vi kan omdefiniera vad vi menar med församling. Men det förutsätter också att vi kan lämna den eller de gamla definitionerna. Varför är det så svårt? Vid närmare eftertanke begripet väl alla att en församling inte kan vara synonymt med en tjänstemannaorganisation? Ett företag? En förening? Ett territorium?

Det betyder mycket för mig att efter decenniers kamp äntligen komma fram till att församlingen samtidigt kan vara ett territorium, en folkkyrka och vardaglig gemenskap, läs koinonia. Det går att på en och samma gång hålla isär och hålla ihop. Men det går definitivt inte att blanda samman. Det gick (?) på 1900-talet, men inte nu. Och det går definitivt inte att låta territoriet eller arbetsplatsen vara överordnade.

Nu är det dags att bilda autonoma gemenskaper som av fritt och eget val väljer att efter förmåga fira gudstjänst tillsammans och att vara salt och ljus i folkkyrkan åtminstone inom ett bestämt territorium. Tänk om de anställda kunde förstå och verka därefter? Om de kunde förstå vad de ska producera och hur! Vilken härlig uppgift! Vilken arbetsmiljö och vilken glädje kunde vi inte få då?!

Det går inte att begränsa sitt liv eller sin tjänst till en arbetsplats. Det går inte att bygga församling endast på arbetstid för att sedan vara ledig. Än mindre om arbetsplatsen har religiösa anspråk. I bästa fall kan pastoratet med sina anställda tjäna som ett serviceorgan för församlingen. Men vägen dit verkar för närvarande ganska lång.

Det kan inte vara lätt för min arbetsgivare för tillfället. Det är inte bara det att jag är långtidssjukskrivning. Jag får ju dessutom massor av tid till bön och reflektion. Det hör inte till vanligheterna. Alla dessa bloggar om hur en lokal vision kan/ska se ut är ett resultat av bön och reflektion.

Nu har jag länge funderat på en blogg skriven av Dag Sandahl. Du hittar den genom att klicka här. Den bär rubriken "Jag tänkte fel". Redan rubriken är uppseendeväckande. Om jag förstår Dag rätt är tankegången följande: det är viktigt för kyrkan att låta evangeliet knyta an till den kultur eller miljö vi är en del av. Svenska kyrkan, inte minst, har lagt ner mycket möda på just det och som det synes i förstone lyckats väl. Det har funnits fokus på människors goda vilja, integritet, respekt, tolerans, allas lika värde och rättigheter liksom på rättvisa strukturer, klimat och miljö och så vidare. "Våra" ord, som förlåtelse, rättfärdighet, nåd, barmhärtighet, kärlek och så vidare har landat i det förra. De har tagits emot, anpassats och omtolkats. Idag så till den grad att anställda inom Svenska kyrkan kan sägas administrera en civilreligion snarare än förvalta Kyrkans tro.

Hoppas nu att jag återgett Dags tankar rätt. Annars lär han väl höra av sig.

Varje samhälle behöver ett religiöst system av något slag. Civilreligionen erbjuder en enkel tro oftast på en gud och några enkla dogmer, typ alla kommer till himlen. Civilreligionen hämtar sina symboler från den egna traditionen. I Sverige skulle det kunna vara julgranen, midsommarstången eller lite tomtar och troll. Men också änglar och Jesusbarn, ett "vanligt" barn förstås, men med möjlighet att förlåta.

Nu går mina tankar till hur det var när den kristna tron spred sig inom Romarriket. På den tiden rådde inte religiös mångfald, möjligen med undantag av Rom. Därför att även om det fanns många gudar med många tempel hölls de samman av staten som garanterade hela systemet. Omvänt kan man säga att gudarnas och templens uppgift var att förse staten med lugn och ro. Därför var det också så att prästerna eller prästinnorna, för sådana fanns också, var satta att tjäna i templen så att kulten kunde fungera som staten ville. Dessa gudar, präster och tempel var rena serviceinstitutioner. Det fanns inga församlingar. Människor gick till templet, individuellt, för att be eller offra.

I anslutning till templen låg i regel också restaurangen. De fungerade mer eller mindre som mat-klubbar. När djuren offrats, guden och prästen fått sitt, serverades resten på restaurangen. Hit gick människor för att fira födelsedagar, utnämningar, vigslar eller dylikt. Sammanfattningsvis kan sägas att människorna gick till templet men de tillhörde aldrig templet. Som jag skrev; församlingar existerade inte. Rodney Stark, vars bok, The Triumph of Chrisianity, jag ska återkomma till förklarar delvis gudarnas popularitet med deras mänsklighet. De var ofullkomliga, känsliga, svartsjuka, trolösa, opålitliga och förljugna. De var lätta att identifiera sig med andra ord. De var som "vanliga människor", som man idag också kan säga om prästen.

Det går att förfasa sig över religionens betydelse och förskräckas över jämförelsen med Svenska kyrkan. Det går nämligen ganska lätt att se likheter. Men det går också att klarsynt urskilja för att sedan tala om vad som bör göras. Och hur det ska göras. Här faller enligt min mening ansvaret tungt på utövarna, det vill säga lekmännen.

Det har alltid sagts mig att vi aldrig, som många av de frikyrkliga har trott, kan få uppleva en "ren" församling. Det är en vanföreställning som leder till en felaktig syn på medlemmarna, slutna nattvardsbord och lagisk församlingstukt. Följaktligen har det aldrig varit något att ens ägna en tanke åt. Möjligen kan jag ha lekt med tanken på den osynliga kyrkan då som skild från den synliga. Den synliga delen av kyrkan som består av levande människor av kött och blod kommer alltid att vara fläckad av synden, omöjlig och onödig att spåra. Själva tankekonstruktionen syns vara riktig och tillämpad på Svenska kyrkan och dess församlingar och ett enastående försvar för öppenhet och inklusivitet. Ja, det senare ordet togs i bruk först på senare tid men har nu blivit ett kärnord. Riktigt vad det betyder i sammanhanget tror jag ingen vet, kanske "alla får vara med".

Denna till intet förpliktande syn på kyrkan och den lokala församlingen, ofta kallad folkkyrkan, håller inte måttet för en prövning, allra minst för en biblisk sådan. Men är det verkligen möjligt att alls lära sig något av Bibeln? Går det att använda sig av bibliska tankefigurer? Är det rimligt att tala om församlingen som ett vinträd, som en fårhjord eller ett tempel? Är det ens möjligt att använda dessa bilder som symboler? Hur ska man förstå församlingen som Kristi kropp på jorden? Finns det flera Kristi kroppar på den lokala orten?Det är inte lätt att sortera de bibliska bilderna, att använda dem eller försöka tillämpa dem.

De kristtrogna behöver inte bara samtala om det grekiska begreppet ekklesia utan också försöka förstå vad det innebär att samtidigt vara medlem i Svenska kyrkan eller något annat trossamfund. Att vara medlem betyder knappast allt är frid och fröjd, att jag är inkluderad i Guds stora, till intet förpliktade, Guds familj.

En möjlig infallsvinkel är att ta sin utgångspunkt i Guds folk, det folk med vilket Gud har ingått förbund. När jag läser min Bibel ser jag att Gud ingått förbund med Abraham och hans säd/barn. Det förbundet förnyas sedan genom Moses och David. När Gud förnyar förbundet med David antar det eskatologiska dimensioner. Förbundet ska bli evigt och det ska fullbordas genom Davids Son. Profeten Jeremia säger att det är ett nytt förbund. Det finns en hel del skrivet i Bibeln om detta nya förbund. Det nya förbundet begränsas inte till det judiska folket utan Gud vill inkludera alla i det och som bekännande kristna menar vi att
det sker när vi åkallar Herren Jesus Kristus. Då får vi del av Honom och hans förtjänst eller omvänt vi lemmas in i honom. Lägg märke till det lilla ordet "vi" eftersom vi är många. Detta är denna gemenskap som är kyrkan och den lokala församlingen. Är den då osynlig eller synlig? Den är vad jag förstår både osynlig och synlig.

Det går inte att se det Gud gjort i en människa, hur Han har omskurit hennes hjärta, fött henne på nytt, placerat henne i Kristus och klätt henne i rättfärdighet. Men det går att se hur en människa tar emot och sätter sin lit till evangelium. Det går att höra hur hon bekänner sig till Herren Jesus Kristus och hans förtjänst. Det går att följa henne till dopet och nattvarden och höra henne sjunga den nya sången. Det är dessa människor som utgör Guds ekklesia. Dessa "nya" människor finns inom praktiskt taget alla kristna kyrkor och samfund, osynliga men synliga. De utgör en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka i såväl det stora som det lilla sammanhanget.

Är det möjligt att förstå och se denna församling tydligare i Värnamo och på andra orter? Jag tror det men det får bli nästa blogg.

Det är förunderligt att inse att jag har ägnat nästan 40 år åt att försöka bidra till Svenska kyrkans liv. Det var i och för sig ovälkommet från början men i alla fall. De första åren fick jag fördjupa mig i den kristna tron såsom den framgår av Bibeln och vår kyrkas Bekännelseskrifter. Jag menade att det var viktigt. Eftersom jag började som skolpräst i Stockholm som redan då var sekulariserat lärde jag något om apologetik och evangelisation. Som församlingspräst i Katarina ägnade jag mig mer åt hantverket, gudstänster, kyrkliga handlingar och själavård. Jag trivdes bra men Stockholms biskopen Lars Carlzon förklarade klart att han inte ville se sådana som mig i sitt stift.

När vi flyttade till Värnamo ville kyrkoherden framförallt att jag skulle fortsätta verka bland ungdomar. Under den korta första tiden i Värnamo märkte jag hur undervisningen om Guds Ord och Andens verksamhet möttes av stort intresse. Under närmare 12 år verkade jag som kyrkoherde i Hjälmseryd och om jag skulle berätta om de åren bleve det många bloggar. Under dess år växte OAS-rörelsen fram och även om det hände att jag medverkade hade jag mer än nog med förnyelsen i Hjälmseryd. Förnyelsen gick så långt att jag såg mig nödgad att också göra förändringar. Det visade sig att det inte var möjligt. Motståndet synliggjordes och beslutandemakten låg inte i mina händer efter en pastoratsreglering. Det var bara att ge upp.

Biskop Jan-Arvid ville använda mig som resande evangelist inom Svenska kyrkan eftersom jag nu reste 150 dagar om året. Men systemet tillät inte detta. Jag fick resa själv, upptäckte
cell-strukturen och såg den som en möjlig modell. När vi flyttade till Värnamo en andra gång sjösatte jag den och fick än en gång se människor komma till tro och omvändelse. Tyvärr växte arbetet mig över huvudet och jag lärde mig att ensam är inte stark. Om en gemenskap ska kunna växa och må bra behövs flera tjänster och autonoma strukturer. Detta ligger inte i Svenska kyrkans intresse.

Vid det här laget borde jag ha gett upp Svenska kyrkan och i en mening är det så. I ett mer bibliskt perspektiv återstår emellertid en hel del. Jag fyller 63 år om några månader och skulle kunna sluta min anställning när som helst nu. Men präst förblir jag enligt den syn jag har på Kyrkans ämbete, till min död. Kanske blir det många år ytterligare om Gud vill. Och jag tänker fortsätta utöva vad jag vigts till och lovat enligt prästvigningslöftena. Domkapitlet har förklarat mig illojal men jag ska visa dem motsatsen också efter att min anställning upphört. Därför ägnar jag nu mycket tid åt att fråga mig själv hur tjänsten kommer att se ut efter pensioneringen. Och visst kan jag fundera. Är det möjligt att arbeta för en, helig, allmännelig och apostolisk gemenskap inom Svenska kyrkan? Jag har väldigt svårt att se jur det ska gå att förnya den. Och än svårare att se hur den ska förändras så cementerat systemet nu har blivit. Går det att komma loss ur det järngrepp vi nu hålls i? Vad krävs nu och framöver i sådana fall av oss Jesu Kristi tjänare?

Ser jag från tiden jag prästvigdes till pensionerades en utveckling som kan beskrivas med de tre orden:

Förnyelse - Förändring - Förlossning

Det är dags för det senare.

Är det möjligt att också fortsättningsvis bidra med liv inom Svenska kyrkan? Det är den fråga jag måste besvara för mig själv. Det är möjligt, men det kommer att kosta. Det går knappast genom förnyelse. Här måste OAS-rörelsen, vad jag förstår, tänka om. Går det att förändra Svenska kyrkan? Tveksamt. I sådana fall bara genom politik. Här måste Frimodig kyrka vara uthållig och den opolitiska oppositionen bilda allians och hålla samman. Sedan återstår ändå utmaningen att reformera Svenska kyrkan så den åter kan bli reform-katolsk. Till detta ska sägas att organisationen redan har lösts upp i sina beståndsdelar. Det är en lång väg att gå med andra ord, men man ska aldrig säga aldrig.

Hur gör jag i min situation? Hur gör de lekmän och anställda som vill hålla fast vid Bibeln och Bekännelsen? Det självklara svaret måste vara att hålla sig nära Jesus Kristus. Vad det betyder i praktiken är inte ämnet för den här bloggen. Det mindre självklara måste också sägas nämligen att lekmännen måste organisera sig. Där befinner vi oss i Värnamo nu. Det är min bön att det ska ske. Livet i Jesus Kristus är ett liv i vardaglig gemenskap och det behöver inkarneras, gestaltas och förverkligas. Det är ett känt faktum att en förnyelse som inte knyter an till grupper, nya strukturer och förses med självständighet är ingen verklig förnyelse. Jesus ber oss att slå nytt vin i nya läglar och aposteln uppmanar oss att inte bedra oss själva. Om gemenskapen ska återspegla Kristi kropp ät det den Helige Andes verk.

Vill den Helige Ande på nytt och på nytt bygga bygga ett tempel av levande stenar? Det tror jag. Aposteln uppmanar oss: "Låt er fogas in som levande stenar ..." Målet för en sådan gemenskap är att vara

En
Helig
Allmännelig
Apostolisk

Är det möjligt att få se detta lokalt? Ja, just där till en början. Det krävs bara - vad jag förstår - en ny förståelse av den lokala församlingen. Jag tycker att den territoriella församlingen är en bra utgångspunkt. Den riktar sig till alla människor. Den är öppen och inkluderande. Jag tror på Svenska kyrkan sådan den är enligt sin bekännelse. Jag tror att Svenska kyrkan också fortsättningsvis kan vara en generös folkkyrka. Skulle inte en koinonia rymmas inom en sådan syn? Det är bara ett krux nämligen, att Jesus Kristus ska vara i centrum. Den gamla frågeställningen om folket är objekt eller subjekt finner jag fullständigt irrelevant. Jesus Kristus är ensam vårt centrum. Ur en kristen synvinkel är det inte för mycket begärt. Men om de förtroendevalda eller de anställda är i centrum har vi problem, stor problem. Det går inte att använda sig av evangeliet för att behålla eller få fler som betalar kyrkoavgift. Herren Jesus är inte efter sin uppståndelse från de döda ett medel för mänskliga intressen. Han är Herren som sitter på Faderns högra sida.

För närvarande läser jag kyrkohistoria ur sociologisk synvinkel. Mycket intressant. Boken, The Triumph of Christianity,är skriven av professorn i religionssociologi Rodney Stark (1934-). Han beskriver bland annat hur och varför den romerska staten var livrädd för att människor skulle organisera sig. Staten förbjöd människor att organisera sig. Men människor har alltid haft olika grader av religiöst engagemang. Han beskriver statskyrkan som The lazy Monopoly och menar att överlåtna kristna krävde mer än vad The lazy Monopoly önskade. R Stark skriver att det alltid funnits två kyrkor, The Church of Power och The Church of Piety. Det är inte svårt att känna igen sig. Men varför inte acceptera båda? Särskilt om vi i ett sekulariserat samhälle levet med religiös pluralism.

Det ät helt orimligt att dröja kvar i Svenska kyrkan som hade den monopol på kristen tro. Däremot tror jag vi kan tänka oss fristående gemenskaper inom Svenska kyrkan. Skulle det dessutom falla sig så att dessa vill vara allmänkyrkliga och fira mässan enligt Den Svenska Kyrkohandboken borde biskoparna jubla. Folkkyrkor som den Anglikanska eller den Norske Kirke har bejakat detta för långe sedan. Men inom den Svenska kyrkan är det fortfarande känsligt.

Jag tror det är möjligt med självständiga gemenskaper inom Svenska kyrkan. Allt annat vore mycket märkligt.

The Lazy Monopoly är en beteckning som verkligen fastnat hos mig när jag läser sociologen Rodney Stark. Inte bara för att det är underfundigt och lätt humoristiskt utan därför att det är så träffande och insiktsfullt. Det visar sig också, när jag läser vidare, att där en religion har monopolställning, där frodas lättjan och intoleransen på en och samma gång.

När kyrkan under romarrikets välde fick en privilegierad ställning tillsammans med den kvardröjande hedendomen rådde balans, ordning och reda. Makten var jämnt fördelad mellan stat och kyrka. Och nu gällde det att upprätthålla status quo. Det stora problemet blev i stället dem som "trodde för mycket", minoriteter som växte uppfattades ofta som hot. Ungefär som de båda blocken i svensk politik nu uppfattar Sverigedemokraterna. Självständiga,starka eller växande minoriteter måste tystas och hållas på plats. Det gäller särskilt om minoriteten är väl organiserad, har en vision och goda ledare.

Det är lätt att känna igen mönstret också i svensk historia. När kyrkan, det hette inte Svenska kyrkan på 1700-talet, hade monopol på kristen tro utgjorde dem som "trodde för mycket", det vill säga den framväxande pietistiska rörelsen, ett hot. I ett försök att hålla den kort infördes konventikelplakatet år 1726. Det innebar att det var förbjudet att samlas till organiserad bön i hemmen. Här var staten och kyrkan rörande överens om än av olika skäl. Båda var måna om att upprätthålla maktbalansen, att hålla samman folket med hjälp av en tro. Kyrkan fick hålla ordning på de sina medan staten ville gå i takt med tidsandan.

Vid tiden för konventikelplakatet växte den så kallade "upplysningen" fram. Den var från början starkt kristendomsfientlig. Vi har väl alla fått lära oss att den franske filosofen Voltaire (1694-1778) var deist. Han tänkte att Gud var skaparen men att Gud sedan lämnat skapelsen åt sitt öde. På ett liknande sätt var det med kollegan Rousseau (1713-1778). Han gjorde visserligen tvärtom genom att placera Gud i skapelsen. Den känslosamme Rousseau var romantikern som bröt både med påven och Calvin. Nu var det det egna valet och den egna upplevelsen som skulle gälla. 1700-talet är ett århundrade där kyrkan skjuts åt sidan, dess makt ifrågasätts och istället ges företräde åt den framväxande "vetenskapen". Det ansågs upplyst att underkänna kyrkans anspråk att leva sant. Ytterligare exempel på detta utgörs av den engelske historikern Edward Gibbon (1737-1794) som fortfarande präglar mycket av modern kyrkokritik. Exemplen kan mångfaldigas. Det är i den andan den svenska staten bejakar konventikelplakatet. Och kyrkan spelar med på grund av sin monopolistiska ställning. Där monopolet råder, råder också med nödvändighet lättja och intolerans.

Men har vi inte lämnat den så kallade Upplysningstiden bakom oss? Det hoppas jag verkligen samtidigt som jag är medveten om att Upplysningstiden eller den moderna tiden som den också kallas påverkar oss. Visst finns det sådant vi måste och ska ta med oss från gångna tider men knappast statskyrkan. Idag balanseras staten av religiös pluralism och allt annat är otänkbart. Svenska kyrkan har idag ingen monopolställning även om den fortfarande är en stark institution. Det påpekas numera regelbundet att den har störst antalet medlemmar, 6,5 miljoner. Den någotsånär klarsynte förstår ändå att Svenska kyrkans ställning är sådan att något nytt måste hända.

För mig får Svenska kyrkan gärna fortsätta att vara en territoriell kyrka, förvalta kyrkor och begravningsplatser, men den största uppgiften är att gagna framväxten av nya gemenskaper. Det är förlossningens tid. Den Svenska kyrkan i allmänhet och den Allmänneliga i synnerhet borde i dessa tider glädja sig över varje enskild kristen och varje koinonia som vill bli till för att bidra till Kyrkans liv. Vi lever ju en bra bit in på 2000-talet, en ny tid som låter ord som jämlikhet, mångfald och tolerans vara vägledande. Eller ...

Upplysningsvis kan sägas att Konventikelplakatet avskaffades år 1856 - för den som inte visste det.

Nu har jag läst ut The Triumph of Christianity - how the Jesus movement became the world's largest religion, en bok på 500 sidor, skriven av religionssociologen Rodney Stark. Skönt, men också väldigt intressant. Kapitel 12 handlar om USA. Till USA invandrade många från Europa. Men i USA rotade sig aldrig några statskyrkor. Där ledde den nyfunna friheten till religiös pluralism. Kristna församlingar av allehanda slag växte upp överallt. År 1850 räknar forskarna med att drygt 30% tillhörde en kristen församling.

Nu har det under 1900-talet funnits sociologer som menat att denna mångfald inte kommer att kunna fortgå, att denna frihet i stället kommer att verka negativt. Den kände sociologen Peter Berger har hävdat att just friheten att välja församling är dömd att gå under. Innerst inne vet folk att de själva valt sin gud. De kommer framöver att tro mer på "ödet" eller något liknande eftersom vi måste tro på något större än oss själva. På grund av sekulariseringen kommer staten därför behöva stödja en framväxande civilreligion, en religion som kan hålla samman folket. Denna tes har visat sig felaktig. Idag tillhör 70% av amerikanarna en kristen församling.

En annan tes säger att den religiösa friheten kommer att leda till en urvattning av tron. Denna urvattning blir nödvändig eftersom folk vill att saker och ting ska vara lättillgängliga.
Ingen vill längre leva med krav, vara självuppoffrande eller tvingas ge tionde. Också detta visar sig vara fel. Sanningen är den motsatta. Det visar sig att människor är beredda "att betala" vad det är "värt". Vi är beredda att bära korset och hålla andra förmer än oss själva om vi vet vad vi får. The lazy monopoly, den liberala eller urvattnade kyrkan har inget eller litet att erbjuda varför vi inte heller fortsättningsvis är beredda att betala för det.

Stark redovisar i en tabell, s 361, hur samfundskyrkorna förlorar mark mellan åren 1960 - 2007. Det handlar om nedgångar av medlemmar på 50, 60 och 70%. Romerska katoliker och Southern Baptists ligget ungefär plus minus 0. Ser man sedan på sekter som Jehovas och mormonerna ökar de med 177% resp 138%. Tre olika pingstsamfund ökar med 242%, 260% och häpnadsväckande 743%. Och då finns inte nya evangelikala kyrkor med i undersökningen. De ökar mest! 34 amerikaner av 1000 är medlemmar i någon av dessa nya. Starks slutsats är uppenbar: Religiös mångfald leder inte till urvattning. Det är dessutom så att många olika församlingar balanserar varandra så att konflikter undviks.

Det finns fortfarande många sociologer som inte tror som Stark utan håller fast vid att sekularisering och modernism kommer att förtränga religionsutövning till samhällets periferi. Men en sådan ledande sociolog som Peter Berger har ändrat uppfattning.

Det har varit spännande att läsa boken. Jag stärks i uppfattningen att en kyrka som den Svenska kyrkan skulle vinna mycket på att gynna framväxten av nya gemenskaper. Mångfald i enhet.

Under de senaste dygnen har jag tänkt mycket på familjen som betyder så mycket för mig. Nu är vi inte längre en kärnfamilj. Det är bara Kari och jag i lägenheten. Barnen har flyttat hemifrån sedan länge. Och ändå hör vi ihop. Efter olyckan i Nepal betyder de ännu mer för mig än någonsin. Vi har ett fotografi som jag ofta tittar på därför att där är vi alla samlade (med undantag av mina föräldrar i Katrineholm). På fotografiet är vi 15 personer. Där är Victor och Karin med sina två barn, Jacob och Maria med sina tre och Claes och Elisabet med sina två.

Men familjen är större än så därför att den rymmer också ett antal andra personer som vi på ett mycket påtagligt sätt är våra bröder och systrar. Faktum är att vi möter dem oftare än våra barn eftersom de bor i Värnamo. Denna något större gemenskap liknar det oikos, det hushåll vi läser om i Nya Testamentet.

Det finns en vrångbild som säger att förnyelse, förändring eller förlossning äger rum genom framträdande gestalter, starka personligheter eller rentav distanserade ensamvargar. Ingenting kan vara mer fel. Jag går till Skriften och läser om Jesus. Förutom Josef och Maria läser jag att Jesus hade fyra bröder, Jakob, Joses, Judas och Simon. Till dessa kommer ett okänt antal systrar, Mark 6:3. Huruvida de var halvsyskon ellet kusiner är i det här sammanhanget ointressant. De ingick i samma hushåll, samma oikos. Av Apg 1:14 förstår vi att flera av dem verkade tillsammans med Jesus. De var med i Övre Salen i väntan på Anden.

Det heter i Joh 19:25 att hans mor stod vid korsets fot när Jesus korsfästes. Men hon var inte ensam utan med henne var också hennes syster som var gift med Klopas. Det finns forskare som menar att Josef dött medan Jesus ännu var ung. Kanske var det rentav som den tolvårige Jesus sökte sin far i templet? Det är inte omöjligt att Marias syster och hennes man Klopas hade fått ersätta Josef.

Kyrkan växte fram ur denna storfamilj. Jesu bror Jakob var den förste föreståndaren för församlingen i Jerusalem sedan Petrus fått fly. Jakob led martyrdöden år 42 och efterträddes av Simon, son till Klopas och därför kusin med Jesus. Dessa uppgifter kommer från Clemens av Alexandria (160-215 e Kr). Samma källa vet att berätta att två av Jesu bröders barnbarn (grandnephews?) senare ledde församlingen i Jerusalem.

I Mark 3:31-35 säger folkhopen till Jesus att hans mor och bröder står utanför. Jesus svarar genom att säga: Vem är min mor och vilka är mina bröder? Så ser han sig omkring och säger att "dessa som gör Guds vilja är min mor ... " Det har ofta förståtts som att Jesus tar avstånd från sin familj. Men kyrkofadern Tertullianus (160-220 eKr) skriver att poängen är att Jesus inkluderar fler i sin familj, inte att han tar avstånd från sin "riktiga" familj. Gång efter annan visar Herren mig hur vi i Västerlandet behöver återupptäcka och arbeta på gemenskapen, koinonian.

En annan vrångbild är den om den store om än ensamme aposteln Paulus. Som om han kom ensam eller med en eller två ja-sägare i följe för att så predika framgångsrikt i den stora främmande staden. Fel igen. Paulus reste inte ensam utan med ett stort följe, kanske upp till 40 personer, hävdar sociologen Stark. I 1 Kor 9:5 frågar Paulus om inte han har rätt att föra med sig en syster i tron liksom de andra apostlarna, Herrens bröder och Kefas? Frågan är retorisk. De inte bara reste med hela hushåll utan de togs också emot av stora hushåll i Filippi, Korint ellet Efesus. 40 personer möter 40 andra är helt klart tillräckligt för att bilda en kristen församling, gemenskap eller koinonia. Vad som nu är lämpligt.

Jag förstår nu att vi har mycket att upptäcka, lära och göra framförallt. Det är spännande att vara kristen och ser framemot att inkludera nya människor i familjen. Är det inte en god kristen tanke att utöka familjen?

På söndag är det 4 advent, Jungfru Marias dag, Herrens moder, svårt försummad i vår svenskkyrkliga tradition. Jag skrev om Jungfrun i en tidigare blogg som du hittar genom att klicka här. Samtidigt som hon är försummad är det ett faktum att alltfler håller på att återupptäcka hennes betydelse. Nu måste vi bara hjälpas åt så vi får en bra bild av henne och förståelse av henne. Hennes främsta storhet är att hon sade ja till att föda Guds Son och där är den ofta ifrågasatta jungfrufödseln av betydelse. Jag tycker inte om när den ifrågasätts. Den är inte bara ett fysiskt mirakel utan också teologiskt avgörande. Här följer nu tio punkter som visar dess betydelse. Jungfrufödseln är viktig eftersom den:

1. är uppfyllelsen av profetian i Gen 3:15 och Jes 7:14.
2. visar att frälsningen kommer från Herren, Gal 4:4f, inte från Maria eller någon annan människa.
2. gör det möjligt att håll samman Jesu gudom och mänsklighet i en enda person.
3. betyder att Jesus Kristus är sann människa utan arvsynd, Luk 1:35.
4. gör det möjligt för honom att representera hela mänskligheten.
5. visar att endast Gud kan Han bära straffet för alla synder.
6. godkänner Jesus som medlare mellan Gud och människan.
7. pekar på vår rättfärdighet, Jer 23: 6, 33:16, 2 Kor 1:30.
8. gör Jesus till vårt perfekta exempel, 8:29, 1 Joh 2: 6, Hebr 12: 2 f.
9. betyder att Gud vet vad det är att vara människa och han ber för oss, Rom. 8:34, Hebr 2:18, 4: 16 ff.
10. betyder att Gud är för alltid förenad med vår mänskliga natur. Han är Gud kommen i köttet, Joh 1: 1, 14 ff, 20:28, Rom.9: 5, Titus 2:13 eller 2 Petrus 1: 1. Jesus var inte tillfälligt människa.

Vem säger människorna att Jesus är? Matt. 16: 13-20. Denna fråga har ställts många gånger och den är grundläggande och avgörande för kristet liv och för kristen tro.

Guds Son föds som alla andra människor. Han växer upp på vanligt sätt, Lukas 2:52, Hebr. 5: 8 och han får lära sig lydnad. Han blev frestad och han hungrade, Lukas 4: 2. Han gick till synagogan för att be, Lukas 4:16, och han törstade, Johannes 4: 6, 19:28. Han kunde oroa sig, Joh 12:27, 13:21 och människorna omkring honom såg en bara en människa, Rom. 1: 3, 2 Kor 5:6. Men Kyrkan ser och bekänner något andra inte ser eller bekänner.

Kyrkan är kyrkan eftersom hon bekänner: Jesus Kristus är sann Gud och sann människa och kommer att vara så för evigt, född av jungfrun Maria, Matt 1:18 jfr Luk 1:35.

Det här året bli det ingen julgran. Det var lite svårt att motivera. Men julen lär infalla i alla fall. Nu är det två dygn kvar och Kari har plockat fram lite juldukar, några extra juleljus och så tyckte jag mig se en tomte. Bilden nedan togs imorse. En kollega var hos oss med "odödlighetens läkemedel". Och eftersom det var Jungfru Marias söndag igår så tände vi hennes ljus. Det stöptes av nunnorna i Det Heliga Hjärtats kloster. En av dem kommer från Värnamo och hennes föräldrar tillhör en av våra celler. På det här sättet blev dem och hela den allmänneliga Kyrkan närvarande i vår morgonmässa.

I bakgrunden kan ni se krubban jag köpte i Betlehem för många år sedan. Den kom fram redan till 1 advent så jag har haft många tillfällen att betrakta den och förbereda mig inför julen. Jag har ju haft gott om tid här hemma under det senaste halvåret, tid som jag tagit emot som Guds gåva till mig och som varit och är till stor glädje.

På julafton reser vi till Jacob och hans familj i Skåne, - om Gud vill är bäst att tillägga nu för tiden. Elisabet och hennes familj kommer också att vara där. Det blir fram och tillbaka under dagen. Juldagen hoppas vi kunna fira med vännerna i Värnamo kyrka och Annandagen försöker vi ta oss till Victor och hans familj. Kajsa fyller 6 år samma dag.

Vi ser fram mot denna jul och vi hoppas uppriktigt och innerligt att också du som läser denna blogg får en god och fridfull Kristi födelses fest.

Husförsamlingar (Den lokala visionen, del 4)

Vision och verklighet (Den lokala visionen, del 5)

Kännetecken (Den lokala visionen, del 6)

Koinonia (Den lokala visionen, del 7)

En fantastisk kallelse

Guds vägar

Att leva i en koinonia (Den lokala visionen, del 8)

Vad är en koinonia?

Vad vill en koinonia?

Vad kan jag förvänta mig av en koinonia?

Vad gör en koinonia utöver sig själv?

Vem får vara med i en koinonia?

Koinonians styrkor (Den lokala visionen, del 9)

Koinonians svagheter (Den lokala visionen, del 10)

Den dåliga arbetsmiljön

"Vanliga" arbetsplatser

Lekmännens ansvar

Osynlig men synlig

Är det möjligt?

Det är möjligt!

The Lazy Monopoly

Mångfald i enhet

En utökad familj

Född av jungfrun Maria

Julförberedelser