Håkan Sunnlidens blogg, se också www.sunnliden.se

Det sägs på nyheterna idag att EU:s utrikesministrar är samlade för att diskutera hur de gemensamt ska kunna motarbeta terror. Det riktigt intressanta är att de ska försöka göra detta tillsammans med ett antal arabstater, muslimskt dominerade. Jag tror att det i en mening är ett litet steg för dem, men ett stort steg för mänskligheten. Då tänker jag inte bara på kampen mot terrorn utan lika mycket på det religiösa samtalet. Det är och blir absolut nödvändigt i en alltmer globaliserad värld.

Annika Borgs artikel är viktig. Hon lyfter fram det enkla faktum att ingen religion är helt igenom god. Det finns en vanföreställning i Sverige och hos den postmoderna människan att religionen i sig är osann, privat och ofarlig. Den är en följd av sekulariseringen. Jag tror vi svenskar kan få ett obehagligt uppvaknande.

Inte minst skulle många fromma och godtrogna kristna behöva upplysas om skillnaden mellan religion och livet i Kristus. Saken är den att Jesus Kristus bar världens samlade synd och skuld inklusive alla religioner i sin kropp på Golgata kors. Hans död är vår och hela världens försoning.

Men vad då med kyrkan och kristendomen? Det är just i den frågan vi behövet klarhet. Det är ingen hemlighet att kyrkan och kristendomen är ofullkomlig, har handlat fel och består av syndare. Det finns många exempel på det. Ofta beror dessa fatala felsteg på falsk maktutövning och feltolkningat. Ett hemskt exempel är 1600-talets Sverige när Gamla Testamentet var en del av Svea rikes lag. Det var med hjälp av Bibeln som jakten på häxor blev möjlig. När jag idag hör om bloggaren i Saudiarabien som dömts till 1000 piskslag och 10 års fängelse tänket jag på hur vi brände häxor på bål.

Det finns andra mer närliggande exempel på missgrepp inom kyrkan och kristendomen. Men jag motstår frestelsen att ge exempel. Jesus Kristus är försoningen inte bara för våra synder utan för hela världen. Han tog med sig allt som hör den gamla fallna skapelsen med sig i graven. Vi får aldrig glömma att det kristna livet och den kristna tron är ett resultat av Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Som kristen är jag död för världen, tagen ut ur den, förklarad fri och upptagen i Guds hushåll. Inte syndfri men utan förpliktelser mot religionen. Istället har jag mitt sinne vänt mot det som är därovan.

Vi behöver förvisso lära oss vad islam är och vill, men också vad kyrka och kristendom är. Det är viktigare än på mycket länge att se klart, att isolera och motarbeta religiösa villfarelser. Det gäller EU:s utrikesministrar, svenska politiker och vetenskapsmän. Det gäller kyrkopolitiker, präster och lekmän. Då duger inte sekulariseringsteorin.

Natten till söndag, klockan 03.30, fightas Alexander "The Mauler" Gustafsson mot Anthony Johnson. Det handlar om MMA, en kampsport som håller på att bli riktigt stor. Vill du läsa mer om Alexander kan du gå till hans hemsida genom att klicka här. Men den här bloggen handlar ytterst om min gode vän, den nu framlidne ungkarlen och metodistpastorn Wiggo Carlsson. Han var nämligen "The Maulers" andlige rådgivare. Låt mig innan du läser intervjun med "The Mauler", klippt från Expressen 3 februari 2013, få berätta två minnen från Wiggo. Jag minns inte när vi träffades första gången men han var med mig på en av mina resor till Israel. Wiggo var en man med stort hjärta och full av humor. Redan efter någon eller några dagar sa Wiggo till mig: "Håkan, det här är ett fantastiskt land. Jag känner mig så välkommen. De har mina initialer på var och varannan dörr!"

Vid ett annat tillfälle, jag tror jag var och predikade i Arboga, fråga jag Wiggo hur han såg på det faktum att många mindre församlingar gick samman och bildade nya församlingar, något som många av oss präster och pastorer var frågande inför. Wiggo sa: "Äsch, om man tar två sjuklingar och lägger dem i samma säng blir de väl inte friskare för det." Wiggo var slagfärdig, men framför allt en underbar Herrens tjänare. Här kommer ett klipp från intervjun med "The Mauler".

Pastorns bortgång tog honom hårt
Kompisen Per-Erik Eriksson är med under hela intervjun. Det finns en anledning till det. Vi lämnar Sörby Herrgård och kaffeälskaren "Perra" guidar oss till Santa Maria-kyrkan i Köping. Stämningen blir plötsligt mer allvarsam. Vi kliver ut på kyrkogården. Vid en av gravarna sjunker Alexander Gustafsson ner på huk.

- Senast jag var här var på begravningen...
Det var den 19 oktober i fjol. Han och "Perra" bar kistan. Tillsammans tog de farväl av sin vän.
Pastorn Wiggo Carlsson hann aldrig fylla 80 år.
Mitt i en bön sa hjärtat ifrån.
- En missbrukare skulle sova över på hans soffa. Innan de somnade gick han ner på knä för att be för mannen. Men han hann bara säga tre-fyra ord, säger "Perra".
- Han bad in i det sista...

De träffades för drygt tio år sen, genom mormor Seija, när Alex bestämde sig för att en dag följa med henne på en kristen verksamhet. Efter det växte sig deras relation stark.
- Han var som en andlig mentor för mig. Många idrottare använder sig av psykologer för att hantera press, men för mig var han där och han gav mig råd kring det mesta. Jag fick ett lugn av honom.
Wiggo tog hand om folk som hade det svårt i samhället.

Hans dörr stod öppen för alla.
Men pastorn brann extra mycket för ungdomarna. Han var ledare för gruppen "Ung tro" och i ett Köping där tristessen ledde in tonåringar på fel väg försökte han hjälpa dem att hitta rätt.
Alex och "Perra" berättar en historia från Göteborg. Wiggo tog sig ut på en av nattklubbarna längs Avenyn. Med prästkrage och ett glas vatten slog han sig ner vid ett bord.
Ungdomarna blev förbryllade.
- Ni kommer inte till mig, så jag får komma till er, ska Wiggo ha sagt.

Ber för de som har problem
Vi åker vidare till Tunasalskyrkan. Det var här Wiggo var aktiv under sina sista år.
Framme vid altaret hänger ett träkors.
- Vi har haft inbrott. De snodde korset som vi hade, det var i silver med en rubin på, säger "Perra", som nu har tagit över Wiggos roll i "Ung tro".
- Det finns ingen tjuv-heder längre.
Solen lyser vackert in i kyrkan. Alex sätter sig i en av bänkarna.
- Jag har en tro och det ger mig en trygghet och en balans i livet. Man håller sig på jorden, man flaxar inte i väg någonstans, säger han.
- Det är lätt att göra det när det är mycket uppmärksamhet, fans, media och tävlingar. Men håller man fast vid tron så behåller man ödmjukheten och klarar av att bara vara sig själv.

Hur ofta ber du?
- När jag känner för att göra det. Det kan vara vad som helst. Jag ber för andra, jag kan be för folk som har problem eller någonting. Det kostar inte mycket att kasta en bön till någon, det är så enkelt.
- Man ska tacka för det man har i dag, det finns folk som har det så mycket värre som man lätt glömmer bort. Det finns folk som har problem på riktigt.
Du fick se mycket sånt kring Wiggo?
- Verkligen. Allting var så enkelt, i hans ögon. Ingenting var omöjligt. Det fanns ett svar på allt. Man ska inte göra saker större än vad det egentligen är.
Finns det någon krock mellan att vara troende och att hålla på med kampsport?
- Verkligen inte. Tron för mig är jag, det är den jag är. Kampsport är inte den jag är, det är någonting jag håller på med. Det är mitt yrke.

Det blev ingen seger för "the Mauler". Det blev en snopen förlust på teknisk knockout efter dryga två minuter. Nej, jag såg inte matchen. Men eftersom TV-sändningen började redan 23.05 såg jag några av förmatcherna. Jag måste fråga mig själv om detta är idrott. Boxning är en ädel art, sägs det, i självförsvar. MMA däremot syftar till att misshandla motståndaren. Och ofta lyckas någon. Samtidigt är jag införstådd med att kombatanterna är oerhört vältränade och att de är tekniska, taktiska, snabba, stryktåliga och uthålliga. Som så ofta verkar det vara pengarna som styr utvecklingen.

Religionen kan också vara grym och våldsam. De grymheter som utövas i religionens namn får vi höra om allt oftare. Men tyvärr blandas begreppen samman på ett okunnigt och därför vilseledande sätt. Vad innehåller begrepp som korståg, martyr eller paradis? Ett epitet som används nedsättande är islamofobi. Därfär var det synnerligen välgörande att läsa Devin Rexvids artikel i dagens SvD. Artikeln bär rubriken Att hata islam är inte en fobi.

Bakgrunden är att kulturministern Alice Bah Kunke lovat att öka satsningen på svenskarnas kunskaper om islam.

Rexvid berättar om hur han under sin uppväxt fostrades av Koranen. Han kallar denna fostran för indoktrinering eftersom det är strängt förbjudet att ifrågasätta islam eller Koranen. Följaktligen fick han lära sig att se kvinnan som en halvman. Han förbereddes för att ta fyra eller flera fruar, att identifiera de otrogna och att döda dem. De var irakier, sionister och kommunister. Koranen lovade att de som stupade i heligt krig blev martyrer och fick rum i paradiset. Undervisningen var obligatorisk och förmedlade en förlegad syn på barn, kvinnor, oliktänkande och icke-muslimer. Artikeln ställer frågan till kulturministern:Vilken typ av islamtolkning ska svenska staten satsa på? Finns det risk för att den ökade satsningen på islam och dess förtryckande praktiker gör svensken än räddare? Kan ministern skilja mellan nödvändig kritik av islam och hat mot muslimer? I sanning en tänkvärd artikel.

Begreppet islamofobi är problematiskt och används politiskt nedsättande. Begreppet klistras på kritiker. En fobi är en omotiverad fruktan. Människor som lider av fobier behöver stöd och hjälp för att bli befriade från sin fruktan. Men i Sverige används begreppet för att motverka och tysta kritiker. Det finns sakliga skäl att rädas islam. Det betyder inte att vi ska tycka illa om muslimer.

Återigen beklagar jag sekulariseringen av Sverige som ledde till utbredd religiös okunnighet. Än mer finns det skäl att beklaga att ledande inom Svenska kyrkan avvecklat missionen och på dess bekostnad infört den snälla, förstående och toleranta religionsdialogen. Jag tror att de tre frågor som ställs till kulturministern också borde ställas till ärkebiskopen.

MMA kanske inte är så illa ändå.

Idag är det 70 år sedan fångarna i Auschwitz befriades. Det är bra att det uppmärksammas och helst sätts in i ett större perspektiv. Därför att hur fruktansvärd förintelsen än är så stannar inte förintelsen inom ramarna för det andra världskriget. Förintelsen var kulmen på en utveckling med rötter ända ner i antiken. Antisemitismen som består av trakasserier, intolerans, hat och förföljelse av judar hittar jag redan i Bibelns tidiga böcker. Agatiten Haman försökte få den persiske kungen Xerxes att förinta alla judar redan på 470-talet f Kr. Då var det Ester som förmådde kungen att avstå från detta illdåd.

Ett annat tidigt exempel på grov antisemitism hittar jag hos advokaten och retorikern Cicero som försvarade en åtalad som förbjudit judar att sända gåvor till Jerusalem 60 f Kr. Cicero säger i sitt tal

Du vet vilken väldig hop judarna utgör, vilket inflytande de har i de politiska sammanhangen ... de är många som sätter sig upp mot mig och mot varje god medborgare.

Sedan hänvisar Cicero till judarnas barbara superstitio, det vill säga till deras tro. Antisemitismen var utbredd i Rom och som ett annat exempel på detta hänvisar jag till kejsar Tiberius. Kejsaren förvisade judarna från Rom år 19 e Kr, en bedrift som kejsar Claudius upprepade år 49 e Kr. Bland dem som då utvisades var Priska och Akvila. Kejsar Tiberius skickade med tvång ut 4000 judiska män till sin armé på Sardinien. Så här har det hållit på genom historien.

Antisemitismen är ett historiskt fenomen. Den tycks ha funnits lika länge som juden funnits och det finns mycket antisemitiskt material. Det är lätt att exemplifiera och associera till tidigare händelser och orsaker. Därför infinner sig paradoxalt nog dels beröringsskräck, man vill inte tänka på antisemitismen och dels en längtan efter att använda antisemitismen som ett fascinerande redskap.

Docenten Lena Berggren vid Umeå universitet har idag skrivit en artikel i SvD under rubriken Antisemitismen vill inte släppa sitt grepp. Hennes doktorsavhandling heter Blodets renhet: En historisk studie av svensk antisemitism. Jag har inte läst den men i dagens tidningsartikel pekar hon ut tre källor till den moderna antisemitismen.

Den första källan för dagens antisemitism menar Berggren föga förvånande vara rasideologiska grupper.

Den andra källan sägs vara den radikala vänster som valt att peka ut Israel och judarna som ett globalt kapitalistiskt-imperialistiskt system tillsammans med USA. I den andan tvingas judar i till exempel Malmö stå till svars för Israels krig mot Palestina.

Den tredje källan utgår från islamismen och här anger Berggren särskilt den nyligen utförda attacken mot en kosherbutik i Paris då fyra judar mördades därför att de var judar.

Det är nog bäst avslutningsvis att skilja mellan ideologierna ovan och utövarna. Samtidigt är det tveklöst så att att de hör ihop. En ideologi utan utövare är per definition i sig ofarlig men den kan vara potentiellt farlig. En dag som denna ska sättas in i sitt stora sammanhang eftersom religioner och ideologier inte är ofarliga.

Människor behöver räddas från dessa väldiga makter.

Under ganska många år har jag varit engagerad i Hela Människan både lokalt och på riks. Jag har träffat många goda människor, haft fina diskussioner och fått vara med att sjösätta fantastiska projekt. Det mest kända är arbetet med De Glömda Barnen och jag kan aldrig glömma visionären Greger Walve. Men allt har uppenbarligen sin tid. Nu vill jag berätta om en eller kanske två viktiga insikter som jag tror behöver förnyas.

1. Hela Människan bedriver socialt arbete på kristen grund. Vad betyder det i praktiken? Formuleringen kom sig bland annat av att ordet diakoni ansågs för svårt för vanligt folk. På riksplanet utgör kontakten med politiker, myndigheter, forskare och institutioner en viktig bas. De vet i regel inte vad diakoni är. Men att bara tala om socialt arbete blir inte heller rätt. Alltså blev det socialt arbete på kristen grund. Men hur kommer det kristna till sin rätt? Vad betyder det?

Jag inledde ett samtal med riksstyrelsen i Stockholm genom att knyta an till de mänskliga rättigheterna. Varje människa är skapad av Gud och försedd med både uppdrag och utrustning. Det är varje människas rättighet att upptäcka, bli delaktig och få möjlighet att växa i sitt sammanhang. Våra socialt utsatta vänner har av olika skäl förlorat dessa sina rättigheter. Kyrkan ska hjälpa dem att få tillbaka dessa genom att föra deras talan.

När en människa har förlorat är det Kyrkans uppdrag att befria, återställa och hela genom att tillmötesgå, tala goda och uppmuntrande ord, bereda rum och utrusta varje individ. Det är inget litet uppdrag att gå Guds ärende till en människa, att på Guds vägnar säga: "Jag har kallat dig vid namn. Du är min."

Uppdraget börjar med gemensam grund. Det är försoningens grund. Varje människa har för Jesu Kristi skull rätt till försoning. Det är frid med Gud, sig själv och andra.

2. Det betyder att den kristna diakonin i första hand ska rikta sig till individen och dess upprättelse. Tyvärr förlorar vi fokus när vi blir alltför upptagna med interna utmaningar som lokaler, anställningar, samarbetssvårigheter och ekonomi. Det är viktigt att sådant fungerar och det finns människor som älskar den typen av uppdrag, men det är också sant att det näst bästa är det bästas fiende. Redan i Ps 146 beskrivs Guds uppdrag:

Salig är den som ... sätter sitt hopp till HERREN, sin Gud ...
som skaffar rätt åt de förtryckta och ger bröd åt dr hungriga.
HERREN befriar de fångna,
HERREN öppnar de blindas ögon,
HERREN reser upp de nerböjda,
HERREN älskar de rättfärdiga,
HERREN bevarar främlingar och styrker faderlösa och änkor,
men de ogudaktigas väg gör Han krokig.

Detta var det uppdrag Herren Jesus fullbordade genom sin försoningsdöd och uppståndelse från de döda. Och det är det uppdrag han fortsätter att utföra genom sin Kyrka. Det är ett uppdrag som först riktar sig till individen, men sedan fortsätter in i återlösningen av hela system. Det uppdraget fortsätter att utmana oss.

I den förra bloggen hävdade jag evangeliets kallelse ska räckas individen. Det som däremot händer när en individ blir kristen är att det unikt individuella helgas. Människan blir en lem i Kristi kropp och från och med nu lever hon inte individuellt med en privat tro utan är upptagen i Kyrkans gemenskap och har att anpassa sig.

Häromkvällen var vi ett tiotal samlade, hemma hos oss, i Jesu namn. Hälften av oss tillhör Pingströrelsen och övriga Svenska kyrkan. Men vi har en gemensam identitet genom tron på Jesus Kristus. Det senare väger tyngre än det förra. I Jesus Kristus är vi förenade. Gemenskapen är ett uttryck för att Herren är en. Den kristna gemenskapen är ekumenisk.

Några dagar tidigare hade jag anledning att fundera över lekmännens plats i den heliga hierarki som råder i Kristi kropp som är Kyrkan. Jag plockade fram en bok av f Gunnar. Hans bok Kyrklig förnyelse kom ut 1936, men året därefter kom boken Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan ut. Kapitel 10 har rubriken "Kyrklig förnyelse och frikyrklig fromhet". Jag slog genast upp sidan 83 och finner hur han rättar sig själv. Jag citerar:

På sidan 31 i "Kyrklig förnyelse" står att läsa: "Dessa församlingar med sex eller sju olika sorters missionshus stå som hemska exempel på växtkraften hos det andliga ogräs som heter individualism och sektväsen." Man har knappast någon anledning att förundra sig däröver, att frikyrkliga skribenter med stark harm omnämnt detta ställe, och även kyrkliga anmälare hava uttryckt sin åsikt, att denna passage är ganska olycklig. Författaren vill här gärna framföra sitt uppriktiga beklagande av att dessa ord blivit skrivna och tryckta, och skulle de rader, som här nedskrivas, komma under en frikyrklig läsares ögon, vore han lycklig, om han kunde övertyga om sin hjärtliga önskan till samförstånd, utan att hans kyrkliga ståndpunkt uppgives.

Jag hade gärna fortsatt citatet men tar nu själv över på grund av det begränsade utrymme en blogg har. F Gunnar vill inte påstå att frikyrklig fromhet är ogräs, men fortsätter att fördöma individualism och sektväsen. Sådant finns lika mycket i den historiska kyrkan.

Boken skrevs 1937 och vi lever i en helt annan tid. Men faran med individualism och sektväsen är alltid befogad. Jag måste här erinra mig min kritik av OAS-rörelsen och som jag tidigare framfört. Jag har förundrats över att en sådan andligt stark rörelse inte uppmuntrar till nya gemenskaper. Det finns i mitt huvud flera olika tänkbara förklaringar, men resultatet av alla dessa konferenser och möten har mer uppmuntrat individualism än församlingsutveckling. Om någon inom OAS kan förklara detta för mig är jag bara tacksam.

Tyvärr spelar individualismen, detta att kristen tro är något mellan Gud och mig, den postmoderna kulturen i händerna. Och inte bara den utan också socialdemokrater och centerpartister i händerna, dessa som vill reducera kristen tro till den privata sfären. Vad spelar det för roll om jag fylls av Anden, kanske talar i tungor och profeterar, om inte relationerna kristna emellan utvecklas? Och eftersom det inte ligger i Svenska kyrkans intresse att utveckla de heligas gemenskap borde OAS-rörelsen, enligt min mening, stödja och hjälpa alla dessa, efter gemenskap, längtande människor. Det kristna livet kan bara levas i gemenskap med andra.

Nu har jag skrivit två bloggar om individualism. Den första visar hur individen är föremål för Guds kärlek och den andra hur individen kan tas upp i Kyrkans gemenskap. Men det finns en tanke till jag måste få med och det är individens förhållande till (kyrko-)politiken. Vi lever i en tid.

Historien brukar på olika sätt delas in i epoker. Upplysningen på 1700-talet följs av modernismen på 18- och 1900-talet. Och nu menar många att -ismernas tid går mot sitt slut, teknikutvecklingen och kommunikationssamhället tar över och spelreglerna ändras. Den nya tiden får olika namn och ett av dem är postmodernism. I denna sena tid står individen i centrum på ett sådant sätt att individen själv väljer, förser sig och försöker använda tillgängliga resurser för sitt eget bästa. Det gäller också den egna andligheten där människor väljer sin egen tro. Här infinner sig emellertid ett stort problem, särskilt om man vill vara kristen, leva i Kyrkans gemenskap och vandra i Anden.

Problemet är att det ny-själviska livet, den uppdaterade individualismen underminerar tron på de tidigare spelreglerna. Upplysningstidens landvinning med tron på en objektiv sanning, gemensamt förnuft och en ordnad värld blir historia. Individens egna regler blir viktigare än tidigare gemensamma regler.

Ett ännu större problem samlas under begreppet identitetspolitik. Under det ryms en rad föreställningar, som till exempel genusforskning, positiv särbehandling med mera, men gemensamt för dem är att de behandlar maktförhållanden. Det uppstår nämligen en spänning mellan gemenskapen eller rättare sagt mellan dem som bestämmer och individen. Vem är det som bestämmer om vad? Vem sätter spelreglerna? Och på vilka grunder bestämmer de som bestämmer? Jag ska inte fördjupa mig mer i det komplicerade maktspel som pågår både i stort och smått, globalt och lokalt, men jag hänvisar istället till en debattartikel i SvD, klicka här. Jag ger bara
en ledtråd.

När jag var yngre brottades jag mycket just med frågan om makt. Vilka är det till exempel som har bestämt, kanske rentav uppmuntrat sekulariseringen? Vem är det som leder utvecklingen inom Svenska kyrkan? Vem eller hur sätter jag en kultur? Sådana tankar kunde jag fundera över tills jag ganska sent fann och lärde mig ordet hegemoni. Det är ett grekiskt ord som betyder ledning, maktställning eller dominans. I ett politiskt parti, inom ett företag eller, hemska tanke, inom ett pastorat finns det de som har ledande ställning. De bör utgöra omkring 10% av sitt sammanhang, men de uppträder som representerade de majoriteten. Inom denna grupp växer det fram en kultur. Det handlar ofta om en lite kärna där man skyddar varandra, ger varandra förmåner och sorterar bort oliktänkande med mer eller mindre raffinerade metoder.

De medvetet postmoderna maktmänniskorna har förstått detta och använder numera individens rotlöshet eller oförmåga genom att tillsammans med likasinnade lägga beslag på maktpositioner. Det är riktigt oroväckande när människor intar maktpositioner, inte därför att de har sanningen utan därför att de eftersträvar makten i sig. Någon tänker att detta inte är något nytt. Det nya är att sanningen är ointressant.

Det sägs att det finns tre kategorier kristna i den allmänneliga kyrkan. Först och främst är det de så kallade lekmännen. Dessa är kristna därför att de är inlemmade och lever i Jesus Kristus genom tron och dopet. Deras makt är kommen från Gud. För det andra finns det sådana kristna som avskiljts av Gud och Kyrkan att vara i den så kallade vigningstjänsten. De är antingen biskopar, präster eller diakoner. Det händer att olika traditioner förstår och talar om denna tjänst på lite olika sätt. Luther kallar tjänsten för predikoämbete. Sedan finns det ett tredje stånd. Det består av munkar och nunnor. De var länge förbjudna inom Svenska kyrkan, men inte längre. Fattas bara. Det råder ingen skillnad i värde mellan de olika stånden, men något har hänt inom Svenska kyrkan som förbryllar.

Inom Svenska kyrkan har, hör och häpna, genom politiska beslut, uppstått ett fjärde stånd, viktigare och mäktigare än de övriga tre tillsammans. Människorna i det fjärde ståndet kallas förtroendevalda. De stannar inte vid att vara vanliga kristna. De är utöver tron och dopet också valda genom så kallade demokratiska val. Jag skriver lite ironiskt "så kallade" eftersom 90% av medlemmarna inte röstar i dessa val. Inte desto mindre ligger "all makt" just där. Mycket märkligt. Något fel är det.

I Kyrkans Tidning, klicka här, ifrågasätter en präst i Skara stift, Anders Sterzel, detta märkliga förhållande, Han knyter an till det faktum att hundratals präster av olika skäl rensas ut från Svenska kyrkan "medan förtroendevalda högaktningsfullt kan strunta i densamma (Kyrkoordningen, HS) då inga sanktioner finns att tillgå gentemot dessa, alternativt inte utövas."

Innan jag ytterligare citerar vill jag för tydlighetens skull stryka under att jag känner goda kristna som gör fina insatser i Svenska kyrkan, Det är inte dem jag åsyftar med denna blogg utan jag vill än en gång visa på systemfel och hävda att politiseringen måste upphöra. Det finns i grund inget fjärde stånd i Kristi kyrka.

Anders Sterzel skriver att han arbetat i pastorat där kärnverksamheten inte varit central utan där pastoratet reducerats till fastighetsbolag. Han skiljer mellan

två sorters förtroendevalda. Först har vi den pensionerade (kommunal)politikern. Telefonen har helt plötsligt slutat ringa och man känner sig inte behövd. När då någon ringer och vill engagera denna kraft till församlingens arbete och denne själv finner en ny maktbas så är utgången given. Snabbt känner man sig behövd igen. Denna typ av förtroendevald strävar efter två saker: makten i sig och att vara oumbärlig. De arbetar hårt, det skall medges, de är engagerade, men driver inte församlingens frågor utan man gör sina frågor till församlingens frågor.

En annan vanligt förekommande sort av förtroendevalda är ”landsbygdsromantikern”. Deras mandat är att värna om sitt hörn av pastoratet eller församlingen. De har funnit sin jordmån i de församlingsregleringar som sköljt över Svenska kyrkan under 2000-talet. Med rättviseargument ser de till att låsa upp församlingsutvecklingen. Vi har genom pastoratsregleringarna en mängd församlingshem som inte används längre. Dessa ska i landsbygdsromantikerns värld bevaras till varje pris. Säg gärna upp anställda och lägg ner verksamhet men rör inte byggnaderna. De ska stå där tomma och ta pengar från den verksamhet som församlingen är satt att sköta.

Sterzels erfarenhet är att dessa förtroendevalda i grund inte är kristna och följaktligen inte deltar i gudstjänstlivet. Eftersom individualismen är förhärskande i dessa kretsar, religionen är en privatsak, blir det omöjligt att kritisera dessa förtroendevalda. Varje kritisk utsaga uppfattas som ett personligt påhopp. Vi lever därför i en ytterst besvärlig situation och en förändring måste komma till stånd om möjligt. Jag kan inte annat än att upprepa mig; här måste formas gemenskaper, koinonior, i så många pastorat som möjligt.

Under januari månad skrev jag 25 bloggar. Så många bloggar har jag aldrig tidigare skrivit på en och samma månad. Men jag har haft gott om tid att tänka och skriva. Och jag har tänkt på sådant som är viktigt för mig vilket gjort det lätt att skriva. Bloggen är till sitt väsen en personlig dagbok och ändå inte privat i ordets trängre mening. Det händer att jag återvänder till sådant jag skrivit tidigare så bloggen fyller också, kanske till och med främst, ett personligt behov.

På statistiksidan kan jag se att här finns hundratals sidvyer varje dag och det måste jag tillstå är både inspirerande och uppmuntrande. Stort tack till alla mina läsare för visat intresse. Däremot har jag hört att flera av er tycker att jag är svår ibland. Ibland tycks jag förutsätta att alla är teologer. Jag använder teologiska begrepp och tankegångar. Det är bra att jag får höra sådant samtidigt som jag inte kan lova bättring i den saken. Det hör till min person, mitt kall och min värld att leva teologi.

Det finns oftast något att skriva om. Inte sällan är det någon intressant bok jag läst, en bok som får mig att reflektera. Eller någon artikel i SvD som vi prenumererar på och som jag därför läser dagligen. Sedan händer det saker i livet som också är intressanta som till exempel bildandet av koinonian i Värnamo. Här har skett en förskjutning från celler till koinonior. Det betyder inte att cellen förlorat sin betydelse. Inte alls. Den är i mycket själva grunden för koinonian. Kari och jag är för närvarande med i två celler varav den andra är ekumenisk. Men det är sällan jag skriver något från dessa möten av förklarliga skäl.

Min stora hobby är fotbollen som ni vet och den kunde jag skriva mer om men ärligt talat är jag inte säker på att just ni är intresserade. Men det kanske kunde vara mer lättbegripligt och generera fler kommentarer om jag skrev om Bajen. Eller vad säger ni nu när säsongen drar igång? Första matchen, en träningsmatch, spelades i onsdags borta mot Assyriska, eller som vi säger - frisörerna från Södertälje. Det blev seger med 8-1! Den som vill kan klicka på Hammarby i spalten till höger och på 7 minuter se alla målen.

Jacob publicerade en fin tavla häromdagen som också jag gärna visar. Lägg märke till skriet hos huvudpersonen som för stunden bär AIK-halsduk när två Bajare kommer efter. Snart ska de båda lagen mötas i Svenska Cupen. Då får vi se hur det går.

En annan nyhet är missionsarbetet i Nepal som nu utvidgas till Indien och Norge. Av det skälet har det gjorts en ny hemsida. Jag har i spalten till höger ersatt Nepal-sidan med the Pastoral Leadership Training, men ber att få återkomma med mer information i veckan.

Så hoppas jag du känner att du är uppdaterad.

Någon frågade mig om hur det går med träningen av blivande pastorer i Nepal. Har den hemska olyckan påverkat missionsarbetet? Det kunde kanske vara dags för en uppdatering. Utgångspunkten eller drömmen, om du vill, var att multiplicera kunskap till pastorerna. Läget var akut då Hans fick relation till 500 församlingar av skiftande storlek med det gemensamma att de saknar pastorer. Tänk om vi kunde samla 30 pastorer fyra gånger om året och dessa i sin tur samlade 30 nät de kom hem? Då skulle vi nå ut till 900 blivande pastorer. Vilken dröm!

Ganska per omgående visade det sig svårt med planeringen eftersom de flesta inte har tillgång till någon almanacka. Hhm, hur gör vi då? Nåja, 30 kom och allt såg ut att fungera bra, trots att Santos som vi ville skulle hålla i det hela byttes ut mot någon annan. Den andra sessionen eller om det var den tredje kom 30 blivande pastorer, men bland dem var många nya. När jag var där första gången hade en av deltagarna skickat sin kusin i stället och en annan ett av sina barn. Det spelade enligt dem ingen större roll eftersom de var från samma familj.

Det vi inte visste när arbetet började var den enorma satsningen som pastor Raju gjorde för Badi-folket, det folk som säljer sin småflickor till prostitution i Indien. Samtidigt som arbetet med blivande pastorer har pastor Raju startat 7 barnhem med över 700 barn. Det är ett enastående arbete och kortet nedan tog jag när jag besökte några av dem veckan innan olyckan. Det kanske inte är så underligt att han inte hunnit med såsom vi har önskat.

En, två, ja tre gånger, byttes vår kontaktman i Nepal mot annan. När vi förstod att arbetet inte fungerade som vi ville och att överenskommelser inte hölls begärde vi räkning på hur många blivande pastorer som deltagit och hur många de nått ut till. Ett 60-tal har deltagit på fem sessioner och de har fört verket vidare till 470 namngivna. Faktiskt riktigt bra.

Den fjärde sessionen leddes av bibellärare från Johannelunds teologiska högskola, Loe Eriksson och Klas Lundström. De skrev en mycket uppmuntrande rapport som du hittar genom att klicka här.

Vi har en ny hemsida som du hittar här. Det har nämligen gjorts två andra större förändringar med arbetet. För det första har vi gått upp i ett samarbete med TOUCHING ASIA vilket lett till nya möjligheter, särskilt administrativt och nya kontakter. Det nya namnet blev Pastoral Leadership Training och tanken är att konceptet ska kunna användas i flera länder.

Den andra stora förändringen är att arbetet utvidgats till Orissa i norra Indien. Den ursprungliga idén att multiplicera kunskaper har påbörjats där och denna gång med bättre förutsättningar. Ytterligare länder kan bli aktuella.

Tillsammans med några andra gjorde jag den femte sessionen, sponsrad av Värnamo pastorat. Det var på vägen från Hetauda till Kathmandu den hemska olyckan ägde rum. Nu väntar vi på att den sjätte sessionen ska äga rum och inte minst våra studenter väntar på det. Sessionen har skjutits upp, inte bara på grund av den för ny-kristna nepaleser obegripliga olyckan, därför att pastor Raju av olika skäl håller på att ersätta sig själv på hemmaplan. Vi hoppas att den först påtänkte Santos, som är en begåvad man, ska ta ansvar för sjätte och resterande sessioner.

Tack till alla understödjare, från mig särskilt till Värnamo pastorat. Vill du vara med också fortsättningsvis rekommenderar jag det. Våra väckelse-kristna vänner i Asien är värda vårt stöd.

Jag kan inte låta bli att visa ett kort till på några av de äldre flickorna.

I senaste numret av SPT, 3/15, avslutade biskop Biörn Fjärstedt sina reflektioner kring biskopsämbetet. Hans föregångare på biskopsstolen i Visby stift skrev en bok om biskopsämbetet och nu reflekterar som sagt biskop Biörn över denna i två delar. I den andra delen blir biskop Biörn personlig och jag erkänner att jag fylls med glädje och sorg på en och samma gång när jag läser. Jag visste och vet att kyrkopolitikerna har urholkat ämbetet. Jag har själv levt mig igenom förändringarna och jag har förvånats och sörjt många gånger att ingen av biskoparna sagt ifrån förutom biskop Bertil Gärtner.

Kanske en del av förklaringen finns i biskop Biörns ord:

Det känns besvärande att behöva medge, att jag och flera biskopar med mig inte såg den nedmontering av det svenska biskopsämbetet som pågick och som medvetet drevs fram, fast det är svårt att ange av vem och hur.

Jag förstår att det känns besvärande att inte ha sett det som så många av oss präster såg. Samtidigt hedrar det biskop Biörn att han nu inte bara ser utan också skriver ner vad han sett. Jag citerar honom framöver. Biskop Biörn var biskop i Visby stift under åren 1991-2003.

I den andra delen av reflektionerna berättar han om sitt första kyrkomöte:

När jag kom till mitt första kyrkomöte/ombudsmöte som biskop märktes stämningen direkt. Ett par biskopar hade låtit sig inväljas på partipolitiska mandat, biskop Lars Carlzon med sina östtyska sympatier och kanske mer än så och Per-Olov Ahrén, som siktade på ärkestolen. Vi andra satt längst bak i första kammarens plenisal i Riksdagshuset och hade närvaroskyldighet men inte mer. Det var uppenbart att flera av de äldre kollegorna kände sig förnedrade, åsidosatta, avfärdade. När kyrkomötet senare körde över biskoparnas uttalande i ämbetsfrågan, ropade Jan-Arvid Hellström från bakersta bänken för han och jag som yngst i ämbetet satt: "konstitutionell kris!" En ny princip rådde: majoritet råder över ingångna överenskommelser.

Jag har genom åren upplevt och mött ett flertal biskopar och en av dem jag förfärats mest över var Lars Carlzon. Han var nämligen en gång i tiden generalsekreterare i SESG men någonstans utefter vägen förändrades han som människa. Han var socialdemokrat, ordförande i Östtysklands organisation Förbundet Sverige - DDR till den regimens fall, ivrig kvinnoprästanhängare och ordnade regelbundet särskilda mässor för homosexuella som om vanliga mässor inte var till också för homosexuella. Men på den här tiden var det fråga om att bryta ny mark. Lars Carlzon var biskop mellan åren 1979-1984 och har stått för mitt livs kortaste telefonsamtal. Jag var präst i Katarina församling, uppskattad av kyrkoherden och ville stanna kvar i Katarina. Därför ringde jag biskopen och förklarade min önskan. Biskopen sa: "Vi i Stockholms stift har ingen användning för sådana som dig" och så la han på luren. Detta var år 1981 och vi flyttade i stället till Värnamo. Men det var inte mig bloggen skulle handla om. Biskop Biörn skriver om kyrkomötet:

Kyrkomötet var under alla åren som biskop det mest obehagliga att delta i. Denna billiga form av demokrati, som infördes, alltså beslut efter partipolitisk majoritet och utan hänsyn till biskoparnas och prästernas vigningsuppdrag, har varit förödande för Svenska kyrkan och är orsaken till det fria fall kyrkan nu befinner sig i.

Biskoparna är den allmänneliga Kyrkans högsta företrädare på jorden. De ska tillsammans med präster och diakoner betraktas som Kristi representanter. Men svenska riksdagspolitiker har bestämt att så får det inte vara och har genom lag 1998:1591 bestämt att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet". Jag påstår att detta felbeslut lett till att partipolitiker i praktiken tagit över makten i kyrkan, att ordet ämbete inte ens erkänns längre och att det apostoliska ämbetet förlorat sin succesion. Biskop Biörn skriver:

Det har undrats om, och i så fall under vilka omständigheter, en kyrka kan förlora eller glida ur sin apostoliska succesion. Det kunde ju tänkas ske i samband med vissa beslut om annan ordning än den som uppenbarligen är från apostolisk tid såsom ämbetets utformning eller äktenskapets. Själv har jag undrat om det inte skedde, när biskopen åtskiljdes från sitt presbyterium och blev anställd av stiftsstyrelsen. Det kan rimligen inte någon hävda vara apostolisk tro och ordning.

Naturligtvis får jag många besvärliga tankar när jag i tacksamhet läser biskop Biörn, men det kanske för alltför långt och är alltför vågat att skriva vad jag tänker. Domkapitlet har ögonen på mig och jag ska inte bjuda dem på något i onödan. Tystnadens kultur breder ut sig i Svenska kyrkan. Det är väl illa nog att jag känner mig osäker på vår blivande biskop Fredrik Modéus som tillträder i april månad. Biskop i Svenska kyrkan är en sak, men hur erkänd är en sådan?
.

Det kan inte ha undgått någon läsare av denna blogg att jag präglats av högkyrkligheten men det är inte hela sanningen. Saken är nog den att vår Herre gav mig nytt liv genom den karismatiska rörelsen. Jag var naturligtvis märkt redan genom dopet 1952 och en aktiv lärjunge sedan konfirmationen 1965, men det var genom andeutgjutelsen på Fjellstedtska skolan hösten 1972 som Herren Jesus blev Herren i ordets verkliga mening. Från och med den hösten var livsinriktningen fast.

Vi var ett 90-tal elever på skolan och åtminstone hälften av oss blev direkt berörda av den Helige Ande. Många av kamraterna sökte sig till Pingstkyrkan, flera lät döpa sig en andra gång och Svenska kyrkan förlorade ett antal goda blivande präster. Jag hörde inte till dem. Istället upptäckte jag vid sidan om ett flitigt studerande av Skriften f Gunnars teologi. Och han talade starkt till mig med sin djupa förankring i både Skrift, Tradition och Bekännelse. F Gunnar fångade mig med sin intellektuella klarhet och charm. Han hjälpte mig att lägga grunden för mitt teologiska tänkande. Så kom det sig att jag blev både karismatiker och högkyrklig.

Fjellstedtska skolan ligger utefter Fyrisån i Uppsala och grundades 1862. Skolan har fått namn efter prästen och missionären Peter Fjellstedt (1802-1881). Tanken var att skolan skulle förbereda unga pojkar på teologiska studier och prästvigning. Och så blev det och det var därför jag kom dit 1970.

I det senaste numret av Fjellstedtska skolans årsskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner väckelsen som kom att bli oerhört betydelsefull för många. Men Malmberg framställer denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Det har fått flera av oss att vilja delge vår version av det som hände. Sagt och gjort. Några av oss har skrivit i avsikt att det ska publiceras i årsskriften 2015. Men jag har tillgång till dessa inlägg redan nu och kommer att publicera sex av dem. De som skrivit kommer från olika bakgrund, somliga växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan.
Den förste som ska få komma till tals är Sture Ahnlund. Det blir nästa blogg. Sture var inte direkt närvarande vid själva utgjutelsen men kunde med ett utifrånperspektiv ge en god bild av vad som hände.

Berättelserna är skrivna i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss. Först ut är Sture Ahnlund.

Den förste som här berättar om hur han upplevde väckelsen på Fjellstedtska är Sture Ahnlund. Han skriver:

Jag kom inte som en personlig kristen till skolan. Hade hört talas om Fjellstedtska och min mor trodde att den skulle passa mig utmärkt. Något år tidigare hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes också spännande. Även skolans samhälls och u-lands profil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar. Min gudstro var ganska diffus, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte var delvis både introvert och formell. Jag satt nog hellre i rökrummet och löste livsfrågor än gick i kyrkan. Det fanns inte så mycket att göra på skolan så jag sökte mig till annat. En del lärare/personal engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.

Efter en del personliga kriser (min far dog m.m.) växte mitt själsliga tomrum mer och mer. Det kunde inte alkohol eller annat bota eller bedöva. Jag blev en andlig sökare. Musiken blev min tillflykt och gav mig en del energi. Jag och några klasskamrater startade ett band och vi började spela i olika sammanhang.

Sture är musiker och i höstas släppte han en CD om sin stad Västerås. Här ses han i mitten i samband med en spelning för Sveriges Radio.

Under läsåret 1971/72 slutade en av bandmedlemmarna, Hans Lundaahl, och vi blev mäkta förvånade för vi hade många spelningar i Uppsala. Hans kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna tro. Då väcktes något inom mig. Det som Lundaahl pratade om kändes så äkta. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade även min bror blivit en kristen och det påverkade mig också. Jesus-folket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till.

Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren 1972 och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på ”Fjellet” under 1972/73. I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg m.fl.

Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets.

Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen besserwisser-mentalitet någonstans. Jag följde med direkt och evangeliserade på gatan ( Man var väldigt utåtriktad då ). Vi bad tillsammans innerligt och personligt.

Den Heliga Andes gåvor var i bruk. Vi kunde åka till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssna på förkunnaren Harry Greenwood från England i tre timmar. Efteråt satt vi ändå länge och samtalade. Jag kände direkt igen den andliga atmosfären från de karismatiskt kristna sammanhang jag levt i under mitt USA år. Det var en andlig vind som svepte fram. Under sommaren reste många av oss ut och evangeliserade inom Svenska Kyrkans sommarkyrka. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och även arbeta i kristen församlingsverksamhet.

Klart är att väckelsen präglade individer och många var vi som valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.

Här fortsätter jag med ännu en berättelse från väckelse på Fjellstedtska. Det är Peter Jonsson som berättar om hur han upplevde hösten 1972 och våren 1973. Peters avsikt var aldrig att bli präst. Han blev advokat och företagsledare. Idag är han också en av dem som stödjer missionsarbetet i Nepal.

Jag kommer från Malmö och är uppväxt i ett akademiker-/företagarhem. Att jag började på Fjellstedtska berodde på svårigheter i relationen med min far och ett behov av större fokus i mina studier. Jag förväntade mig bra lärare och krav på studierna. Det uppfylldes. Vad gällde gemenskapen och livet på en internatskola hade jag inga egentliga förväntningar.

Jag förvånades över att skolan var indelad i en ”troende” (hel- och halvklassiker) och en sekulär ”grupp” (samhällsvetarna) vilka i stort inte umgicks med varandra. Den kristna tron präglade skolan genom obligatoriska morgonböner och bön inför måltider men framförallt genom de ”troendes” sätt att vara. Min uppfattning var att det för de flesta av dem handlade mer om from attityd än kristet liv. Jag hade en Gudstro när jag kom till Fjellstedtska men ingen Gudsrelation. Skolan då förändrade tyvärr inte det förhållandet. Och jag umgicks enbart med samhällsvetargänget.

På vårterminen strax före sommarlovet i andra ring (1972) hade jag utegångsförbud. Jag fick reda på att en tidigare elev, Hans Lundaahl, skulle hålla ett anförande i biblioteket om sin nyfunna ”frälsning”. Jag tyckte hans omvändelse med åtföljande medlemskap i pingstkyrkan var svår att förstå och var nyfiken. På samlingen berättade han och Linda, numera Bergling om deras tro. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag frågade Hans efteråt hur jag kunde lära mig mer om detta. Han gav mig ett NT och föreslog att jag skulle läsa det och börja tala med Gud.

Somarlovet kom och jag var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.

När höstterminen startade i augusti 1972 började jag umgås med Lennart Pettersson och Hans Sundberg. Vi talade bara om Gud. I oktober hade jag återigen utegångsförbud. Hans Lundahl och Linda kom en gång till, till skolan och efter det mötet bad jag tillsammans med Hans Lundaahl. Jag upplevde ett starkt Gudsmöte och blev omedelbart döpt i den Helige ande. Detta berättade jag för Lennart och Hans. Vi träffades ett par kvällar senare och bad för varandra. De blev också andedöpta. Sedan delade vi vad vi upplevt med resten av skolan.

För min del har jag allt sedan 1972 haft som ambition att leva för Gud och berätta för andra om hans kärlek och den glädje, frihet och sinnesro han kan ge. Jag började med att studera teologi i fyra år – dels ett år i Uppsala, dels i USA dels på egen hand. Parallellt med det startade jag med några vänner en församling i Rosengård i Malmö. Vi gav ut kristen litteratur, en månadstidning samt arrangerade många konferenser. Därefter läste jag juridik och blev advokat för att så småningom bli företagsledare. I allt detta har jag sökt att sprida evangeliet – fiska människor. Min hustru älskar Jesus och även våra fyra barn.

Upplevelsen av det som hände på Fjellstedtska skolan 1972 och 1973 förvandlade fullständigt inriktningen på mitt liv.

För några dagar sedan berättade jag om väckelsen på Fjellstedtska skolan, men något konstigt hände med texten och när jag försökte rätta till det blev det bara än värre. Förmodligen något med formateringen. Så nu gör jag ett nytt försök om än med lite andra ord.

I de två tidigare bloggarna berättar Sture Ahnlund och Peter Jonsson. Sture var inte direkt närvarande vid själva utgjutelsen men kunde med ett utifrånperspektiv ge en god bild av vad som hände. Peter var desto mer inblandad.

Vi var ett 90-tal elever på skolan och åtminstone hälften av oss blev direkt berörda av den Helige Ande. Många av kamraterna sökte sig till Pingstkyrkan, flera lät döpa sig en andra gång och Svenska kyrkan förlorade ett antal goda blivande präster. Jag hörde inte till dem. Istället upptäckte jag vid sidan om ett flitigt studerande av Skriften f Gunnars teologi. Och han talade starkt till mig med sin djupa förankring i både Skrift, Tradition och Bekännelse. F Gunnar fångade mig med sin intellektuella klarhet och charm. Han hjälpte mig att lägga grunden för mitt teologiska tänkande. Så kom det sig att jag blev både karismatiker och högkyrklig. Fjellstedtska skolan ligger utefter Fyrisån i Uppsala och grundades 1862. Skolan har fått namn efter prästen och missionären Peter Fjellstedt (1802-1881). Tanken var att skolan skulle förbereda unga pojkar på teologiska studier och prästvigning. Och så blev det och det var därför jag kom dit 1970.

Fjellstedtska skolan ligger utefter Fyrisån i Uppsala och grundades 1862. Skolan har fått namn efter prästen och missionären Peter Fjellstedt (1802-1881). Tanken var att skolan skulle förbereda unga pojkar på teologiska studier och prästvigning. Och så blev det och det var därför jag kom dit 1970.

I det senaste numret av Fjellstedtska skolans årsskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner väckelsen som kom att bli oerhört betydelsefull för många. Men Malmberg framställer denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Det har fått flera av oss att vilja delge vår version av det som hände. Sagt och gjort. Några av oss har skrivit i avsikt att det ska publiceras i årsskriften 2015. Men jag har tillgång till dessa inlägg redan nu och kommer att publicera sex av dem. De som skrivit kommer från olika bakgrund, somliga växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan.

Berättelserna är skrivna i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss.

En av mina bästa vänner är Hans Sundberg. Det är märkligt hur gammal kamratskap kan bestå över decennier. Jag förmodar ett helt liv. Hans var den av oss som tillsammans med Peter Jonsson var i väckelsen centrum. Hans var med när den bröt ut den där kvällen i november 1972. Hans Sundberg beskriver sina upplevelser och vilka konsekvenser de fick för honom på följande sätt:

Min tacksamhet till Fjellstedtska Skolan är mycket stor. Här fick jag grundläggande kunskaper som hjälpt mig genom livet. Studiet av de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska har varit ovärderliga för min vidare gärning. Detta gäller även de övriga ämnena vi fick förmånen att studera.Som sagt skolan, hårda studier och fina kamrater var goda erfarenheter.Men viktigast blev den andliga väckelse som 1972 kom att prägla skolåret.

Min erfarenhet av kristen tro började i och med konfirmationen några år tidigare. Min konfirmationspräst förmedlade en levande tro och under lektionerna växte en insikt fram att Gud existerar och att prästen kände Gud personligen. Det gjorde inte jag. Jag började be och blev så småningom en bekännande kristen. Därför sökte jag till Fjellstedtska Skolan. Jag tänkte att här kan min kallelse att predika Jesus fördjupas.Andaktslivet på skolan svarade på behovet av ett uthålligt och kontinuerligt böneliv i Tidegärdsbönerna. Men efter några år växte insikten om att Gud ville mer.

En avgörande impuls var det växande syndamedvetande som innebar att jag inte kunde nalkas Gud utan att ha bekänt uppenbar och dold synd för Honom, men också till andra. Samma sak hände med fler. Vi fick be varandra om förlåtelse. Relationer blev upprättade.

Den 6 november 1972 möttes jag och mina bönekamrater Peter Jonsson och Lennart Petterson till bön, något vi gjorde nästan dagligen denna höst. Vi hade läst några böcker från Jesusfolket och den karismatiska förnyelsen. I dessa fann vi att vi behövde en personlig erfarenhet av Anden. Här kallades det "andedop" men är egentligen samma sak som andra kristna kallar "andeuppfyllelse". Vi bad om denna erfarenhet med handpåläggning. Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan. Apostlagärningarnas beskrivning om "tecken och under" som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna. Tungotal, profetia och en fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga "tecken" på Guds verk.

Peter och Lennart fick också göra personliga erfarenheter av Anden, likaså Håkan Sunnliden vars rum låg vägg i vägg med vårt bönerum. Men inte bara vi. Många fick under det läsåret möta Jesus Kristus som en levande verklighet. Jesusfolkets väckelse fick också på detta sätt ett uttryck i Sverige. På Fjellstedtska och i många församlingar spreds denna Andens förnyelse. Överallt möttes troende över samfundsgränser till tillbedjan och bön. Dessa erfarenheter har präglat mitt liv. Jag vet att Gud kan göra precis vad Han vill!

I mitt fall blev vägen annorlunda än jag tänkt mig. Ett personligt tilltal från Gud ledde mig att döpas som troende. Därefter kunde jag inte bli prästvigd. Baptistsamfundet gav mig förtroende att tjänstgöra hos dem som pastor och seminarielärare på Betelseminariet. Under dessa år slutförde jag mina doktorsstudier med en avhandling om Sven Lidmans teologi.Därefter återknöts kontakten med Jesusfolket genom John Wimber och Vineyardrörelsen. Min fru Lotta och jag startade den första Vineyardförsamlingen i Norden. Vi fick se många församlingar startas över Norden och Ryssland under vårt ledarskap. Det arbetet avslutades för vår del för fem år sedan. Nu leder vi en nyplanterad huskyrka” Mosaik” i Uppsala. Vid sidan av detta arbetar vi med olika projekt som söker ge teologisk och biblisk fördjupning under en treårsperiod till nyblivna pastorer i Nepal och Indien.Livet är spännande…

Den där kvällen då Peter, Hans och Lennart möttes och den Helige Ande föll över dem befann jag mig i rummet bredvid. Så här lyder min berättelse i all korthet:

Det var sent på kvällen. Jag hade gjort mig i ordning för natten när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Den var så påtaglig att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam.

Skolan hade vid några tillfällen haft besök av tidigare elever. Det hade för flera av oss varit ett omskakande besök när de berättat för oss om hur de lärt känna Jesus Kristus som Guds Son. I slutet på 1960-talet hade också Sverige fått besök av en grupp ungdomar som kallade sig för "Jesus-folket" och en grupp hade etablerat sig i Småland. Den blev upptakten till vad som några år senare kom att kallas den karismatiska väckelsen. Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den Helige Andes verksamhet främst kom till uttryck i en mängd små bönegrupper. De växte upp som svampar ur jorden över hela vårt land. Deltagarna kom från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Det dröjde inte länge förrän denna rörelse nådde ut på gator och torg. Vi hade talat om detta ganska mycket under några veckor och kanske hade det påverkat mig mer än jag först förstått när några av de äldre eleverna återvänt till skolan och berättat vad de "sett och hört". Deras vittnesbörd smittade av sig och jag började längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv. Jag hade redan i samband med konfirmationen 1965 mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag kommit till Fjellstedtska skolan.

Den här kvällen var Guds närvaro påtaglig. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad är det som pågår? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till ett heligt rum. Några av kamraterna befann sig i rummet bredvid. Jag visste att också de levde i samma längtan och med samma bön. Och jag visste att också de måste ha känt av Guds närvaro denna kväll. Var det inte till och med så att strömmen av helighet kom från deras rum?

Kortet är taget på balkongen av vårt smultronställe i Paleros, Grekland. Men det är ett par år sedan.

Det var alldeles tyst i mitt rum. Mina sinnen var på helspänn då det plötsligt small i rummet bredvid. Det lät som om ett fönster eller en dörr slagits igen med en kraftig smäll. Det är det sista jag minns från den där kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt. Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre först under de närmaste dagarna.

Den där natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt. Under veckor och månader läste jag min Bibel, samtalade och diskuterade med mina vänner. Det handlade inte alls bara om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den Helige Ande. De började tala nya tungomål och be för sjuka. Det blev en del av mitt liv men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte tala om synen på ämbetet. Jag läste fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska syn på Kyrka och tro. Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga ingå i grundvalen för min snart 40-åriga tjänst inom Svenska kyrkan. Som om Guds omsorg om mig inte var nog fick jag sedan min första anställning inom det lågkyrkliga SESG. Jag delade den tjänsten som skolpräst med församlingsarbete inom Katarina församling, den församling i vilken jag en gång långt tidigare sett dagens ljus och tagit emot Honom i dopet. Så slöts cirkeln och grunden var lagd.

Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden.

Här kommer ytterligare en berättelse. Denna gång från Klas Lindberg. Klas prästvigdes för Svenska kyrkan, efterträdde mig som skolpräst i Stockholm, frilansade några år, var föreståndare i Betlehemskyrkan innan han anställdes av Brödraförsamlingen i Stockholm där han nu tjänar. Han har också deltid i S.ta Clara, Stockholm. Klas var en av de många som drabbades efter väckelsens utbrott i november 1972. Här berättar han:

Jag gick första året på naturvetenskaplig linje på Palmgrenska skolan i Stockholm, men kände inte att det var mina ämnen. Då jag efter en termin försökte byta till humanistisk linje fick jag veta att jag var tjugo minuter för sen. En flicka från USA hade tagit sista platsen. Min mor erinrade sig då att hon en gång hade fått tjänstgöra som piga hos den vänlige kyrkoherden i Borgs församling, Henrik Lindgren. Han hade ofta med glädje talat om sin tid på Fjellstedtska. Kanske skulle det vara något för mig? Vi åkte upp och mötte rektor Allan Parkman. Det fanns en plats för mig trots att jag tydligt deklarerat att jag inte hade för avsikt att bli präst.

Att som sextonåring komma hemifrån och möta det överdådiga sociala livet på internatet blev helt omvälvande. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville inte åka hem på helgerna. De kristna aktiviteterna på skolan var däremot svårare att ta till sig. Morgonbönerna kändes sällan inspirerande och jag förstod inte vitsen med att läsa tideböner. Det låg något dammigt över hela arrangemanget och den svaga tron jag bar med mig från konfirmationstiden flämtade betänkligt. Bekantskapen med Gud lades mer eller mindre på is.

Under läsåret 1972 ordnades en gång ett s.k. paterfika med Hans Lundaahl som gäst. Han hade med sig några f.d. narkomaner, en f.d. marxist som hette Linda, numera Bergling, och en bonde från Småland. I det trånga biblioteket berättade de personligt om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som om en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ”Det de har måste jag bara ha!”

Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ”Klas, vi måste börja ett nytt liv.” ”Visst”, tänkte jag, ”men hur?” Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ”Kan jag också bli en kristen?”, avbröt jag med att fråga. ”Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.” ”Okej, kan ni hjälpa mig?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan handlade först och främst om Guds kärlek till oss människor. Den hade berört oss så djupt att vi ville dela med oss av den till alla vi mötte. Vi ville nu ha rastandakter varje rast, vilket senare förbjöds. Varje gång vi möttes kramade vi om varandra. Självklart förstår jag att vi var överdrivna i vårt nit och att de som inte delade vår entusiasm eller tro kunde känna sig besvärade. Vår intention var god, men vi saknade erfarenhet och var inte särskilt visa alla gånger.

Kärleken från och till Jesus blev mitt nya livsmotto. Då mina vänner började tala om att man behövde bli uppfylld av den Helige Ande blev jag först skeptisk. Min mormor hade varnat mig för pingstvänner. Till slut insåg jag att det inte var farligt. Jag ville också ha del av detta nya och bad min vän Peter Jonsson om förbön. Hans bön var ganska brutal och jag lämnade bönerummet något förvirrad. Jag tror att han var lite besviken över att jag inte talade i tungor direkt. Ungefär två veckor senare satt jag ensam på mitt rum, fylld av tacksamhet till Gud. Plötsligt hörde jag mig själv sjunga en sång, först på svenska, sedan övergick jag till att sjunga på ett alldeles nytt språk som jag inte kände till. Jag minns bara att det lät oerhört vackert och fortsatte säkert att sjunga så i tjugo minuter.

Den livsinriktning och den andliga utrustning jag fick på Fjellstedtska skolan är jag oändligt tacksam för idag. Den har fört mig ut över världen och låtit mig få predika evangelium i drygt tjugotalet länder. Efter prästvigning 1979 för ärkestiftet följde olika tjänster, bl.a. i Knivsta pastorat, som skolpräst i Stockholm, ett halvår i Kapstaden, retorikstudier (fil.mag.) och tolv år i Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS).. Idag är jag präst i den gamla herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm med viss tjänstgöring i S:ta Clara kyrka. Varje vecka har jag förmånen att där få se vilken upprättande kraft det finns i Guds Ord. Tillsammans med Håkan Sunnliden och en dansk präst är jag med och utbildar framtidens ledare i den yngsta lutherska kyrkan i Europa, Albaniens lutherska kyrka. Det skulle kunna skrivas tegelstensromaner om vad vi fått vara med om som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska skolan. Vi som fick vara med kan bara säga: tack!

Det utlösande skälet till att jag publicerade berättelserna från Fjellstedtska var att vår gamle lektor beklagade sig över väckelsen i skolans senaste årsskrift. Vi ville inte att han skulle stå oemotsagd. De berättelser du kunnat läsa här kommer att publiceras i nästa årsskrift. Vi var ganska många som fick vår liv förvandlade under hösten 1972 och än fler som påverkades som ett resultat av väckelsen. Inte ens den gamle lektorn var uppenbarligen opåverkad.

En av dem som kom till skolan ett år efter väckelsen det vill säga 1973 var Solveig Rumar. Hon skrivet:

Jag åkte till Fjellstedtska utan större förväntningar. Eftersom det var en kristen gymnasieskola med internat tyckte både mina föräldrar och jag att det var en bra idé att åka till Uppsala. I annat fall hade jag ändå fått bo ensam en bra bit hemifrån. När jag kom till Fjellstedtska trodde jag att alla var djupt kristna, precis som hemma. Jag kom från en väckelsebygd som präglades av stark Gudstro. Snart insåg jag att så inte var fallet. Men jag träffade några personer som hade något över sig som verkade livaktigt och kristet. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud att ”det dom har vill jag också ha”. Svaret på den bönen tog mig ut på mitt livs resa. Jag upplevde en förnyelse i den Helige Ande och såg att Gud har så oändligt mycket mer att ge än vad jag sett tidigare.

Jag är väldigt glad och tacksam för att få ha fått ta del av den karismatiska väckelse som spreds på Fjellstedtska skolan under min gymnasietid. Jag umgicks med laestadianer och svenskkyrkliga och vi var nära vänner. Väckelsen ledde inte till att jag bröt med mina vänner, men har inneburit att jag fått en stadga i mitt kristna liv och en stadig grund att stå på som har hjälpt mig hela livet. Det var avgörande att väckelsen inträffade i den tid i livet när man gör sina livsval. Jag fick en inre trygghet som inte är en självklar för alla. Den har gett mig ett rikt och meningsfullt liv.

----

Effekten av väckelsen varade inte bara under påföljande år utan för oss som var direkt påverkade varade effekten hela livet. Jag påminns om Jesu ord: ... sådan frukt som är beståndande ...

Söndagskväll
Den här kvällen har i mycket handlat om yttrandefriheten och antisemitismen. Bakgrunden är förstås terrorattentaten i Köpenhamn. Det är bara några veckor sedan vi fick del av attentaten i Paris och nu var det Köpenhamn. Jag undrar var det sker nästa gång. För jag fruktar nya attentat framöver. Det som sker bedömer jag i min okunnighet som toppen av ett isberg. Förhoppningsvis har jag fel men i ett sekulariserat samhälle där religionen gjorts till en privatsak och i tider av stigande arbetslöshet, där det inte finns bostäder åt alla och ekonomin riskerar att urholkas är det kanske inte så underligt att oro, uppror och våld breder ut sig. Till detta kommer globaliseringen på gott och ont. Men grogrund är en sak. Det ska till en sådd också innan det är dags för skörd.

Ondskan breder ut sig, säger Sveriges utrikesminister Wallström just nu i TV. Jag är inte förvånad, säger Carl Bildt. Men varifrån kommer denna ondska? Även om jag inte försöker svara på det är jag medveten om att varje människa på grund av sin fallna natur är mottaglig för ondska. Som kristen uppfattar jag lagstiftning, polis, religion och skola som motkrafter. Här har politikerna en gigantisk utmaning framför sig. Var finns etiken och moralen? Hur ser den ut och vem fostrar vem?

I Agenda framträdde en iman. Jag minns inte hans namn men han gjorde ett gott intryck. Han sa något jag fastnade för. Han sa att det starka majoritetstänkande som styr ett land som Sverige bryr sig alltför lite om minoriteterna. Det finns en självgodhet som inte värnar om minoriteter och att underlåta det strider mot demokratins idé. Min kollega och vän Christian Braw uttryckte den svenska normen som att "de flesta har rätt", men tillade "problemet är bara att det inte är sant".

Det är rätt att värna yttrandefriheten demokratins grundval, men vi behöver på nytt lära oss att lyssna på varandra. Det gäller särskilt majoritetens förhållande till minoriteten. Det räcker inte med lagar och poliser. Vi behöver det öppna, ärliga samtalet och respekt för varandra så långt det går. Detta är föräldrarnas, skolans och även religionens uppdrag. Yttrandefriheten ska användas på ett ansvarsfullt sätt och gagna det goda. Det minsta uppdraget är att motverka det onda. Även om ondskan alltid fumnits och knappast går att utrota behöver det finnas en ständig motrörelse. Jag tror inte det räcker med lagar och förordningar även om de är nödvändiga. Det ska också till en förståelse av dem och en god vilja att följa dem. Det är en huvuduppgift för religionen i allmänhet och för Kyrkan i synnerhet att förse människor med sådan förståelse och vilja.

Hur samhället och kyrkan än (miss-) lyckas i sitt uppdrag har Gud genom Jesus Kristus visat den stora gåvan. Hur sekulariseringen än brer ut sig och förvirringen än tilltar, har Gud erbjudit oss sin frid. Det är en frid människor behöver.

Saliga de som skapar frid ...

Religiösa villfarelser

The Mauler

Att hata islam

Antisemitism

Individualism, del 1

Individualism, del 2

Individualism, del 3

Individualism, del 4

Uppdaterad

Nepal

Biskop i Svenska kyrkan

Fjellstedtska skolan

Väckelsen präglade oss

Det som hände förvandlade mitt liv

Fjellstedtska skolan

En personlig erfarenhet

Plötsligt small det bara till

Jag kom till Fjellstedtska av en slump

Gud har så oändligt mycket att ge

De som skapar frid