Här kommer sista delen av doktorandens skrivning om väckelsen i Hjälmseryd.
Tisdagen 29 mars 2016 kommer jag åter med tåg och stiger av vid Stockaryds station. Så får jag bil-skjuts till den med församlingshem kombinerade småkyrkan i Rörvik. Det var i det församlingshemmet kyrkoherden i Hjälmseryd med team bedrev bibelundervisning i mitten av 1980-talet. Där möter jag fem pastorer och präster som alla har varit delaktiga och följt utvecklingen i Hjälmserydsbygden under långa tidsperioder sedan 1970-talet – några från sin ungdom på 60-talet. Jag har bett dem läsa utkastet till Försoningsstrategier i Hjälmseryd. Mitt syfte med att kalla dem till en fokusgruppsintervju är att be dem korrigera sådant som jag inte har uppfattat rätt, tala om för mig om de har delade meningar om något jag skrivit, beskriva sina egna och varandras roller i de olika skeenden som jag skrivit om, samt definiera de viktigaste egenskaperna i de olika revitaliseringsrörelser som jag har skrivit om.
Det tre och en halv timma långa samtalet är eftertänksamt och reflekterande, både när någon talar om sin egen erfarenhet och när de andra kommenterar. Ibland blir rösterna mer intensiva, men inte för att några försvarande taggar sticker ut, utan av iver att förstå både sin egen roll och de övrigas del i det som hände. Det som berättades blev i flera fall klarläggande och gav förståelse av sådant som varit svårbegripligt i decennier, t.ex. de många oberoende skeenden i bygden som ibland berört varandra.*
Vi gör en paus efter några timmar medan fika dukas fram. Några tar då möjligheten att prata lite på tu man hand. Den tidigare och siste kyrkoherden i Hjälmseryd är med. Det är första gången sedan 1994, som han besöker församlingshemmet i Rörvik. Jag frågar, när vi fikar, om de orkar fortsätta samtalet. Vi har hunnit igenom ungefär hälften. De vill fortsätta.*
När gruppen kommer in på frågan om ifall människor farit illa under de rörelser som berört bygden, blir samtalet mycket eftertänksamt. ”Det är klart att det säkert var människor som […] blev besvikna”, säger en av dem. ”Får jag fråga er allihop: Finns det människor idag som lever med bittra sår? […] Kan det vara möjligt?” Det finns en öppenhet för försoningsmöten, men ingen i gruppen har på senare år kunnat identifiera något konkret behov av sådana. Det uttrycks en vilja att verka för läkedom och en anda av försoning både i relation till varandra och till det som inte blev som de hade önskat. Samtalet andas också en tacksamhet över de goda frukter som går att se.*
När jag föreslår att vi avslutar samtalet har vi ändå kapitlet om ekumenik kvar, men alla är vi något utmattade och överens om att bryta upp. Efteråt har jag fått sådan respons, att jag vågar skriva, att vi som deltog, upplevde samtalet som en värdefull sammanfattning av de senaste 40 åren i Hjälmseryds-bygden. Kanske skulle det kunna kallas ett existentiellt försoningssamtal som ledde till möjligheten att sätta punkt för det som varit. När samtalet berörde det som hände i Hjälmseryds kyrka under 1980-talet pratade vi en stund om att det då inte var första gången det var ”väckelse” i den kyrkan. Kyrkoherde Håkan Sjögren samlade omkring förra sekelskiftet stora skaror och inbjöd människor att ta emot frälsning. ”Men om det har hänt förr – och så händer det här igen – då talar det väl för att det ska hända en gång till då?” kommenterade en av deltagarna och antydde därmed möjligen att fokus-gruppsintervjun i stället för punkt kunde vara ett kommatecken.*
Tisdagen 29 mars 2016 kommer jag åter med tåg och stiger av vid Stockaryds station. Så får jag bil-skjuts till den med församlingshem kombinerade småkyrkan i Rörvik. Det var i det församlingshemmet kyrkoherden i Hjälmseryd med team bedrev bibelundervisning i mitten av 1980-talet. Där möter jag fem pastorer och präster som alla har varit delaktiga och följt utvecklingen i Hjälmserydsbygden under långa tidsperioder sedan 1970-talet – några från sin ungdom på 60-talet. Jag har bett dem läsa utkastet till Försoningsstrategier i Hjälmseryd. Mitt syfte med att kalla dem till en fokusgruppsintervju är att be dem korrigera sådant som jag inte har uppfattat rätt, tala om för mig om de har delade meningar om något jag skrivit, beskriva sina egna och varandras roller i de olika skeenden som jag skrivit om, samt definiera de viktigaste egenskaperna i de olika revitaliseringsrörelser som jag har skrivit om.
Det tre och en halv timma långa samtalet är eftertänksamt och reflekterande, både när någon talar om sin egen erfarenhet och när de andra kommenterar. Ibland blir rösterna mer intensiva, men inte för att några försvarande taggar sticker ut, utan av iver att förstå både sin egen roll och de övrigas del i det som hände. Det som berättades blev i flera fall klarläggande och gav förståelse av sådant som varit svårbegripligt i decennier, t.ex. de många oberoende skeenden i bygden som ibland berört varandra.*
Vi gör en paus efter några timmar medan fika dukas fram. Några tar då möjligheten att prata lite på tu man hand. Den tidigare och siste kyrkoherden i Hjälmseryd är med. Det är första gången sedan 1994, som han besöker församlingshemmet i Rörvik. Jag frågar, när vi fikar, om de orkar fortsätta samtalet. Vi har hunnit igenom ungefär hälften. De vill fortsätta.*
När gruppen kommer in på frågan om ifall människor farit illa under de rörelser som berört bygden, blir samtalet mycket eftertänksamt. ”Det är klart att det säkert var människor som […] blev besvikna”, säger en av dem. ”Får jag fråga er allihop: Finns det människor idag som lever med bittra sår? […] Kan det vara möjligt?” Det finns en öppenhet för försoningsmöten, men ingen i gruppen har på senare år kunnat identifiera något konkret behov av sådana. Det uttrycks en vilja att verka för läkedom och en anda av försoning både i relation till varandra och till det som inte blev som de hade önskat. Samtalet andas också en tacksamhet över de goda frukter som går att se.*
När jag föreslår att vi avslutar samtalet har vi ändå kapitlet om ekumenik kvar, men alla är vi något utmattade och överens om att bryta upp. Efteråt har jag fått sådan respons, att jag vågar skriva, att vi som deltog, upplevde samtalet som en värdefull sammanfattning av de senaste 40 åren i Hjälmseryds-bygden. Kanske skulle det kunna kallas ett existentiellt försoningssamtal som ledde till möjligheten att sätta punkt för det som varit. När samtalet berörde det som hände i Hjälmseryds kyrka under 1980-talet pratade vi en stund om att det då inte var första gången det var ”väckelse” i den kyrkan. Kyrkoherde Håkan Sjögren samlade omkring förra sekelskiftet stora skaror och inbjöd människor att ta emot frälsning. ”Men om det har hänt förr – och så händer det här igen – då talar det väl för att det ska hända en gång till då?” kommenterade en av deltagarna och antydde därmed möjligen att fokus-gruppsintervjun i stället för punkt kunde vara ett kommatecken.*